Att hantera motstånd

Efter två veckor av filosofisamtal med olika högstadieklasser runt om i Eskilstuna har en hel del tankar kommit upp. Jag har även mer eller mindre omedvetet anpassat mitt sätt att hålla samtal till skolan värld – till förutsättningen att alla elever inte har filosofi för att de vill och att vissa elever inledningsvis kan känna en mycket stark ovilja att filosofera.

Motstånd

De flesta elever på något sätt är intresserade av filosofisamtal redan i ett inledande skede. Vad är filosofi? Vad är skillnaden på filosofisamtal och vanlig lektion? De inser snabbt att det som sker i klassrummet under ett filosofisamtal inte är samma sak som under en vanlig lektion. Vissa elever gör direkt motstånd. Kanske gillar de inte brottet mot strukturen, kanske tycker de att det är obehagigt, kanske något annat. Jag vet inte. Det viktiga är att lyckas inkludera dem i samalet ändå. Jag ska nedan gå igenom några exempel på tre sätt som jag inkluderat elever som uttryckt tydligt motstånd mot filosofisamtalen.

Olika former av delaktighet – Sitta utanför ringen

Ofta pratas det om delaktighet som något synonymt med att prata i klassen. Det finns dock inget som säger att en elev som pratar mycket med nödvändighet filosoferar mer än en tyst elev. Tystnad är en viktig del av det filosofika samtalet eftersom det ger tid att ta in olika vädrade tankegångar, jämföra och värdera dem i lugn och ro utan att slutsatser dras för förhastat. I vissa fall då elever inte vill vara delaktiga i det filosofiska samtalet och ber att få slippa sitta i samtalsringen kan det därför vara helt okej att låta dem göra det. Det är då viktigt att poängtera att eleven genom att sätta sig utanför ringen förlorar rätten att uttala sig i diskussionen. Ibland håller den sig till det och kan då få lyssna till vad de andra säger. Kanske kan eleven pga detta ha en mer aktiv roll i metasamtalet och i egenskap av att bara ha lyssnat kunna analysera samtaler mer (även om inte helt) ofärgat av personliga åsikter. I många fall leder dock överrenskommelsen om att eleven ska vara tyst när den sitter utan för ringen till att eleven får större lust att tala. De flesta elever som får sitta utanför ringen ber senare att få komma in i den. Kanske vill de ha det de inte kan få? (de är dock alltid välkommna in i ringen men får först då komma till tals)

Humor och provokation

När en pratar om att filosofera sammankopplas detta ofta med ett stort allvar. Men att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha en allvarsam min. Jag upplever att humor kan vara en bra ingång till allvar. Om en eller flera elever, eller för den delen en hel klass visar ointresse eller motstånd mot att samtala kan både humor och provokation vara bra medel. Upplevs klassen som osäker eller orolig kan humor vara ett bra sätt. Genom att ta exempel som upplevs som absurda eller komiska kan eleverna våga prata genom att stämningen höjs när alla skrattar. Provokation upplever jag som mer effektivt när klassen inte är rädd utan snarare ointresserad. Om pedagogen tar ställning för saker som upplevs som mycket provocerande för de flesta kan det vara obehagligt för en redan osäker klass, medan det kan trigga dem som i början bara är ointresserade.

Vidden av en kategori

Det sista exemplet på hur en kan motivera elever som gör motstånd är genom att aktivt visa på vidden av en kategori. Detta är mest användbart då eleven efter tankepaus inför formulering av frågor inte lyckas eller vill tänka på något som rör ämnet. Att då fråga vad eleven istället tänkt på kan vara mycket fruktbart. Jag har bland annat fått höra att eleverna istället tänkt ”handboll”, ”Zlatan”, ”One Direction” och ”matchen ikväll”. Så länge de säger att de tänkt på något alls så brukar det gå att hjälpa dem att hitta kopplingar till det ämne de ska göra frågor om. På så sätt kan de ställa frågor som de är genuint intresserade av och förstå att alla ovan nämnda ämnen kan vara filosofiska. Exempel på frågor som dykt upp genom detta är: På tema gud: Varför ses Zlatan som gud? På tema moral: Vad är en bra lagspelare?