Reflektioner: Sezuan v. 47

Samtalsmetodik

Veckan som gått har jag haft 9 filosofiska samtal à 90 min i Eskilstuna med högstadieelever. Och vilken vecka! Jag blir så imponerad av elevernas tankar och hur mycket svåra idéer de ändå lyckas brottas med under så relativt kort tid.

Jag inleder alltid samtalen mycket kort med att fråga dem vad filosofi är och förklarar vad vi ska göra tillsammans. De som inte sett pjäsen får ibland snabbt en redogörelse av klasskamraterna kring vad som hände (utan att de försöker tolka något) så de som missat pjäsen kan relatera till samtalet bättre, känner sig inkluderade och kanske lite mer intellektuellt redo för samtalet. Att ta upp pjäsen här är för att synliggöra vad den ”handlar om” mer abstrakt men också konkret då de själva upplevt pjäsen. Jag ställer lite frågor baserade på ämnena Moral, Identitet och Gud så de förstår att det finns stora filosofiska ämnen och frågor med i pjäsen. Innan vi satt oss i ring har jag sagt till eleverna att jag vill veta vad de heter och att de ska sätta sig i alfabetisk ordning i en hästsko runt tavlan så jag kan gå mellan och skriva ner deras tankar på tavlan. Genom att skriva ner grundbegrepp tror jag att eleverna känner att vi bygger något tillsammans som är synligt och en spännande gemensam process. Men, jag vill försöka hitta en skön balans mellan att skriva ner utan att det blir deras ”rätt/fel” eller ”svar” och samtidigt behålla ett fokus på själva samtalet och närvaron. En grej jag även har börjat köra som standard är att låta eleverna prata i ”bikupor” tre och tre när de satt sig i ringen efter röstningen. Efter det kör jag en ”runda” och på det sättet aktiveras kanske fler elever än vanligt och de känner sig förhoppningsvis likvärdigt inkluderade. Jag har själv börjat pröva med ”indirekt kommunikation” som är ett existentialistiskt knep för att ”trigga” något. En fråga skulle t ex kunna vara ”varför är inte alla autentiska hela tiden”? Det är en något vinklad fråga, den är normativ och antar saker vilket inte kanske ses som något ”filosofiskt” vid första anblick, men fungerar alltså som ett retoriskt knep och visar sig fungera i vissa fall för att mjuka upp stämningen och ibland ta vidare diskussioner som fastnat lite.

Tema i diskussionerna

Denna vecka har frågorna har handlat mest om moral, rätt och fel och godhet främst men även identitet. ”Varför är man god?”. Många verkar tycka att man inte får vara för god, för då blir man utnyttjad av andra, precis som huvudrollen i pjäsen. Att vi människor är som domino-brickor, som speglas av andra och därmed varken bör eller kan vara goda mer än nödvändigt (se längre ned för vidare diskussion). Vad gäller identitet valde en klass frågan ”varför kan man inte bli någon annan?”. Visserligen lite vinklad fråga, men jag kan tycka att det snarare är positivt då det kan provocera fram ett filosofiskt argument omedvetet. Jag kände att gruppen inte kom igång riktigt så frågade vad de tänker skulle hända med identiteten om en person förlorar nästan hela kroppen förutom hjärnan, sedan frågade jag vad som skulle hända om även minnet försvann men hjärnan och hjärtat var kvar. Identiteten påverkas inte menade någon, men ju längre jag gick desto fler tyckte att identiteten suddades ut i takt med kroppen. En elev sade att själen är en del av identiteten som finns inuti alla människor, men, som försvinner om minnet försvinner. Om minnet kommer tillbaka igen gör även själen det i samma utsträckning som själen för de är beroende av varandra. Hade gärna utvecklat detta mer men tiden var knapp!

Dynamiken i klassrummet

Något jag funderat på är hur olika klasskulturer kan se så olika ut och hur mycket jag kan påverka med det filosofiska samtalet. Jag försöker känna in klassen men också förklara pedagogiskt att vi genom att lyssna på varandra och alltid räcka upp handen visar både respekt, ansvar och vilja till att göra ett bra samtal möjligt för alla. Men, det är ibland svårt för vissa elever att plötsligt sätta på sig ”filosofihatten”! Dynamiken i samtalet påverkas så starkt av dessa enkla saker: hur de lyssnar, om de räcker upp handen, om eleverna sitter still, om de försöker förstå, om de kan ge argument, om de tycker det är för svårt, kanske ointressant eller helt meningslöst. Det är också till stor del jag som ansvarar för hur det ska gå, om jag talar för snabbt, osammanhängande, metodiskt, pedagogiskt, tydligt, om jag entusiasmerar, har för snabbt/långsamt tempo, inkluderar så många som möjligt etc. Jag ser allt motstånd som möjligheter och utmaningar men som filosofipedagog har jag väldigt kort tid på mig att påverka dynamiken mer än till en viss gräns, men som jag hela tiden försöker utvidga i takt med att jag lär mig mer.

”Filosofiska smulor”

I samtalen om godhet och vad det är dök ”samvetet” upp. Distinktionen starkt/svagt respektive gott/dåligt samvete diskuterades. Varför har vissa starkt/svagt samvete? Är det samhället som skapar det eller något annat? I denna diskussion utforskade eleverna även distinktionerna ”att tänka/veta/avgöra med hjärtat och hjärnan”. Kan man tänka med hjärtat?”, frågade en elev. Han menade att man kan avgöra vad som är gott och rätt, precis som ont och fel med hjärtat och inte med hjärnan, samt att denna typ av hjärta (inte det biologiska) även liknar samvetet men inte är samma sak.

Några frågor:

Vem är god, om alla är egoister?
När är det rätt att ljuga?
Har Gud skapat allt?
Vad tjänar man mest på, att vara god eller ond?

Slipa på med min filosofipedagogik

Humor vs Allvar: Jobba mer med atmosfären, t ex var inte för seriös eller abstrakt (godhetens natur, ondskans existens etc) utan försök vara med det de är med i livet och med deras språk också genom exempel från deras liv, filosofiska provokationer och relevanta skämt!

Tolkning: Har blivit bättre på att låta eleverna själva tolka varandra och hålla mig utanför, men har ibland en tendens att vilja förtydliga vad de säger så vi kan hålla fokus på diskussionen levande. Ibland tolkar jag fel och måste låta dem tolka varandra mer! Kanske tar jag med detta i inledningen som en del i vad vi ska göra när vi filosoferar?

Tankepauser: Kör tankepauser oftare (minst 2-4 gånger per samtal nog lagom). De kommer inte så naturligt ännu för mig, kanske för att jag så gärna vill hålla eleverna fokuserade och nyfikna på att komma vidare och tänka noga tillsammans. Men lyckats ha ca 1-2 per samtal minst så får fortsätta så.

Etik och mening: Vill gärna en bit in i samtalen också ställa motfrågor i stil med ”är det viktigt?” eller ”varför är det viktigt?”. Så det inte bara handlar om att definiera, skapa argument utan även att det sätts i ett sammanhang som inte är för abstrakt utan även har relevans för dem själva. På det sättet kan man man undvika att få med dem från början vad gäller ”syftet” utan istället fånga mer i slutet av diskussionen eller/och i meta-samtalet t ex ”tror ni att filosofi är viktigt?” och om så inte är/är fallet, ”varför?”. Poängen med detta tror jag är att eleverna kanske bättre förstår inte bara vad vi gjort eller hur. De kanske då också kan gå därifrån med en känsla av att det betyder något, även om de inte tyckte om det. Som ett konstverk du inte helt förstår eller tycker om men ändå blir påverkad av.