Tre tankar: filosofins gräns

Idag hålls en konferens i Stockholm om ung filosofi i skolan. Under konferensen kommer man prata om hur man kan arbeta med värdegrundsfrågor från elevernas perspektiv. Eftersom jag inte är i landet kommer jag inte kunna delta i konferensen, så istället tänkte jag delge några möten och tankar som gått igenom mitt huvud under de senaste veckorna.

Min första tanke är att ett samtal kan bli filosofiskt utan att man egentligen tänker på det. ”Vad är ett hem?” var en fråga som kom upp under ett samtal med Dule, 17, som hade fötts och levt sina första sex år i Malindi, Kenya, sedan flyttat till en by på ön Lamu med sin far och nu jobbade i staden Lamu. Alla dessa platser var hem, menade han, men hem på olika sätt. Det som gjorde att hans område i Malindi kändes som hemma – miljön han växte upp i – fanns nämligen inte alls i byn där hans far bodde, men det kändes ändå som hemma. Jag tror att ”kännas som hemma” är ett mycket bredare begrepp än jag varit medveten om – och hur mycket har de olika aspekterna av begreppet egentligen att göra med varandra?

Med Douga pratade jag om framgång. Han hade tänkt läsa till elektriker efter skolan tog slut vid sexton, men kvinnan som hade stött familjen ekonomiskt avled och nu planerade han att när han hade sparat ihop tillräckligt öppna en filial av den största mobilbanken i landet – vilket man kan göra utan större svårigheter. När detta genererat tillräckligt mycket pengar skulle han starta ett eget företag, kanske för dataprodukter. Han menade att potentiellt skulle han kunna bli mer framgångsrik nu, om han hade tur, än vad han skulle ha blivit som elektriker. Finns det ett sätt att mäta framgång så att man kan jämföra olika yrken och livsval?

Tatu berättade att hennes mamma hade hjälpt sin hemhjälps familj under många år med allt möjligt, som läkarkostnader och betalat samtliga av familjemedlemmarnas utbildning. Under oroligheterna i Kenya efter valet 2008 avslöjade polisen en sammansvärjning i Tatus område, där flera personer arresterats. En av de arresterade var en av sönerna till familjen som Tatus mamma hjälpt. Hans del i planen var att ta över Tatus hus och göra sig av med de som bodde där, och av allt att döma var det här något han länge velat. För Tatu var hans ilska mycket förståelig, hon tyckte inte det var konstigt alls att han kände så. ”Bara för att man hjälper någon blir dom inte skyldig en något” tyckte hon. Men är det inte det minsta man kan kräva av någon man hjälpt under lång tid – att de inte ska ta över ens hus? Är det inte mycket mer omoraliskt att ta över huset tillhörande någon som man känner och som hjälpt en, än huset tillhörande någon man inte känner? Men varför det i så fall?

Min andra tanke har att göra med filosofins gräns. När jag nu framställer de här tre exemplen har jag skrivit bakgrunden först och sedan sammanfattat temat till en mer konkret filosofisk fråga i slutet. Så var naturligtvis inte strukturen hos samtalet: de var inga formella filosofiska samtal, och de böljade fram och tillbaka. Samtidigt upplevde jag att vi vid ett flertal tillfällen passerade en gräns i samtalet där de gick från att vara vanliga samtal; med redogörelser av händelser, kommentarer, tankar – till att bli filosofiska samtal.

Vad är det som kännetecknar den här gränsen? När jag har filosofiska samtal i skolan, och eleverna uppmanas att skapa sin egen fråga, gör jag det oftast genom att säga att frågan får handla om vad som helst så länge det inte är en empirisk fråga, och att det brukar bli ett filosofiskt samtal oavsett vad frågan handlar om. Så är ofta fallet, men inte alltid. I höstas hade jag till exempel ett intressant och livskraftigt samtal med en klass, men som inte blev filosofiskt – vilket eleverna också upptäckte. Det handlade om volontärarbete och bistånd och banker, men på något sätt blev det inte filosofi av det hela.

Även om det inte är nödvändigt för att ha ett filosofiskt samtal att veta exakt vad som utgör gränsen, tänker jag att det skulle vara givande för samtalen att fundera mer kring den och hur det går till när vi går över den och in i filosofins domän.

Min tredje och slutgiltiga tanke är följande tankeexperiment:
En företagsledare ska anställa en ny person i sitt företag och sitter med en uppsättning ansökningar. Innan hon börjar läsa igenom dem väljer hon ut fem av dem på måfå, som hon slänger direkt utan att titta på – för hon vill inte anställa folk med otur. Förutsatt att hon har den övertygelsen, gör hon fel som gallrar på det här sättet? Vad exakt är tankefelet?

Mina lyckönskningar till konferensdeltagarna!

Johan G:son Berg
Nairobi, Kenya