Alternativa samtalsmodeller

Under hösten och nu under våren har jag hållit på med filosofiska samtal i samarbete med Botkyrka kommun. Totalt sex klasser har fått tre samtal var i Fittja, Norsborg och Tumba.

Gemensamt för samtalen är att det här är klasser som lärarna ofta känner ”behöver” samtalen, vilket kan förstås som att det finns en oro eller en problematik i klassen som man med filosofiska samtal hoppas förbättra. Filosofiska samtal har definitivt en sådan funktion, men jag börjar allt mer tänka att den effekten visar sig framförallt i längre projekt där man har åtminstone tio samtal, gärna över en hel termin. Med bara tre samtal hinner man inte åstadkomma så mycket.

För att anpassa mig till formatet har jag prövat alternativa strukturer. I höstas hade jag med mig frågor till det första samtalet, som deltarna fick rösta mellan, istället för att dom fick skapa egna frågor. Frågorna var hämtade från tidigare klasser. Gång två och tre fick dom skapa egna. Jag använde också teman tydligare, och dessa var starkt kopplade till värdegrunden.

Flera av samtalen i höstas var ganska ansträngande. Det var klasser som inte alls ville vara med och diskutera, eller som hade väldigt svårt att hålla händerna från varandra. Att ägna mycket tid åt att få eleverna att inte slå varandra är helt enkelt inte så njutbart.

Jag tror däremot inte att det egentligen hade med strukturen att göra. Ändå prövar jag en ny struktur. Nu använder jag mig istället av två berättelser på samma tema, sedan låter deltagarna ta en tankepaus. Målet är att sedan få upp ord och frågor som jag skriver på tavlan som blir till grund för en helgruppsdiskussion – utan att vi väljer en fråga.

Bakgrunden till förändringen är att hela frågeskapandet krackelerade i alla klasser i höstas. Även en klass som hade bra frågor i början slutade efter ett tag ha bra frågor och jag kände av en frustration. En del i analysen jag gjorde efteråt var att tre gånger var för lite för att ”filosofikurvan” skulle hinna fullföljas.

Med ”filosofikurvan” menar jag att de flesta klasser börjar nyfikna och villiga att pröva något nytt. Efter ett par gånger har man vant sig och det är inte längre spännande. Istället upplevs samtalet som jobbigt, väldigt likt undervisning och att man inte kommer närmare ett svar. När man däremot fortsätter några gånger till börjar intresset komma tillbaka – allt fler förstår ”grejen” med samtalet och inser att man faktiskt kommer vidare. Det här har jag upplevt i många klasser, och är gissningsvis inte alls unikt för filosofiska samtal. Tanken var alltså att samtalen slutar precis när det är som minst intressant.

Min lösning var alltså att hjälpa deltagarna på traven, genom att stå för mer intresseväckande material själv. Att inte tvinga deltagarna att se till att samtalet är meningsfullt, genom att stå för ett intressant tema. Att arbeta i smågrupper är något dom är vana vid, och fokus blir på filosofin, snarare än formen. Frågeskapandet och röstningen följer nämligen väldigt tydligt ”filosofikurvan”, där tredje och fjärde gången ofta har hög andel oseriösa frågor och många som röstar på en fråga av andra anledningar än att dom vill diskutera den.

Det man förlorar är skapandet av frågor, att samtalet är baserat på deras funderingar. Det är inte något jag gjorde lättvindigt, eftersom det alltid i våra samtal har varit en av de mest grundläggande skillnaderna mot andra typer av samtal. Det demokratiska elementet i att både styra innehållet och prioriteringen i dagordningen har jag sett som en av våra största styrkor.

Jag känner dock att det under rådande förutsättningar är värt att pröva. När eleverna har svårt att lyssna, svårt att sitta still, svårt att inte slå varandra, när jag håller samtal själv, när jag bara kör tre samtal i varje klass, när många elever tycker att det är svårt eller pinsamt att uttrycka sig i tal och skrift: då behöver jag en modell som gör det lite lättare för mig att hålla samtalen, och som ger mig en känsla av att åstadkomma något. För i grund och botten måste åtminstone jag tro att jag faktiskt gör något.

För med den här samtalsmodellen vet jag att dom funderar över svåra filosofiska problem och lever sig in i berättelserna, får diskutera och jämföra olika ståndpunkter. Det är fortfarande bara elevernas tankar och åsikter som kommer fram, vi arbetar fortfarande med en undersökande gemenskap. Mitt mål är som sagt att deras frågor ska komma fram efter den andra händelsen, genom en tankepaus och att jag gör anteckningar på tavlan av vad dom tänkte på, utan att skriva upp det som hela, numrerade frågor eller ordna en omröstning. Istället plockar jag från tavlan och skapar frågeställningar utifrån det på fri hand. Hittils har jag inte hunnit med det, utan det har istället blivit ett kort metasamtal efter tankepausen. Förhoppningsvis lyckas jag nästa gång.