Alternativa samtalsmodeller

Under hösten och nu under våren har jag hållit på med filosofiska samtal i samarbete med Botkyrka kommun. Totalt sex klasser har fått tre samtal var i Fittja, Norsborg och Tumba.

Gemensamt för samtalen är att det här är klasser som lärarna ofta känner ”behöver” samtalen, vilket kan förstås som att det finns en oro eller en problematik i klassen som man med filosofiska samtal hoppas förbättra. Filosofiska samtal har definitivt en sådan funktion, men jag börjar allt mer tänka att den effekten visar sig framförallt i längre projekt där man har åtminstone tio samtal, gärna över en hel termin. Med bara tre samtal hinner man inte åstadkomma så mycket.

För att anpassa mig till formatet har jag prövat alternativa strukturer. I höstas hade jag med mig frågor till det första samtalet, som deltarna fick rösta mellan, istället för att dom fick skapa egna frågor. Frågorna var hämtade från tidigare klasser. Gång två och tre fick dom skapa egna. Jag använde också teman tydligare, och dessa var starkt kopplade till värdegrunden.

Flera av samtalen i höstas var ganska ansträngande. Det var klasser som inte alls ville vara med och diskutera, eller som hade väldigt svårt att hålla händerna från varandra. Att ägna mycket tid åt att få eleverna att inte slå varandra är helt enkelt inte så njutbart.

Jag tror däremot inte att det egentligen hade med strukturen att göra. Ändå prövar jag en ny struktur. Nu använder jag mig istället av två berättelser på samma tema, sedan låter deltagarna ta en tankepaus. Målet är att sedan få upp ord och frågor som jag skriver på tavlan som blir till grund för en helgruppsdiskussion – utan att vi väljer en fråga.

Bakgrunden till förändringen är att hela frågeskapandet krackelerade i alla klasser i höstas. Även en klass som hade bra frågor i början slutade efter ett tag ha bra frågor och jag kände av en frustration. En del i analysen jag gjorde efteråt var att tre gånger var för lite för att ”filosofikurvan” skulle hinna fullföljas.

Med ”filosofikurvan” menar jag att de flesta klasser börjar nyfikna och villiga att pröva något nytt. Efter ett par gånger har man vant sig och det är inte längre spännande. Istället upplevs samtalet som jobbigt, väldigt likt undervisning och att man inte kommer närmare ett svar. När man däremot fortsätter några gånger till börjar intresset komma tillbaka – allt fler förstår ”grejen” med samtalet och inser att man faktiskt kommer vidare. Det här har jag upplevt i många klasser, och är gissningsvis inte alls unikt för filosofiska samtal. Tanken var alltså att samtalen slutar precis när det är som minst intressant.

Min lösning var alltså att hjälpa deltagarna på traven, genom att stå för mer intresseväckande material själv. Att inte tvinga deltagarna att se till att samtalet är meningsfullt, genom att stå för ett intressant tema. Att arbeta i smågrupper är något dom är vana vid, och fokus blir på filosofin, snarare än formen. Frågeskapandet och röstningen följer nämligen väldigt tydligt ”filosofikurvan”, där tredje och fjärde gången ofta har hög andel oseriösa frågor och många som röstar på en fråga av andra anledningar än att dom vill diskutera den.

Det man förlorar är skapandet av frågor, att samtalet är baserat på deras funderingar. Det är inte något jag gjorde lättvindigt, eftersom det alltid i våra samtal har varit en av de mest grundläggande skillnaderna mot andra typer av samtal. Det demokratiska elementet i att både styra innehållet och prioriteringen i dagordningen har jag sett som en av våra största styrkor.

Jag känner dock att det under rådande förutsättningar är värt att pröva. När eleverna har svårt att lyssna, svårt att sitta still, svårt att inte slå varandra, när jag håller samtal själv, när jag bara kör tre samtal i varje klass, när många elever tycker att det är svårt eller pinsamt att uttrycka sig i tal och skrift: då behöver jag en modell som gör det lite lättare för mig att hålla samtalen, och som ger mig en känsla av att åstadkomma något. För i grund och botten måste åtminstone jag tro att jag faktiskt gör något.

För med den här samtalsmodellen vet jag att dom funderar över svåra filosofiska problem och lever sig in i berättelserna, får diskutera och jämföra olika ståndpunkter. Det är fortfarande bara elevernas tankar och åsikter som kommer fram, vi arbetar fortfarande med en undersökande gemenskap. Mitt mål är som sagt att deras frågor ska komma fram efter den andra händelsen, genom en tankepaus och att jag gör anteckningar på tavlan av vad dom tänkte på, utan att skriva upp det som hela, numrerade frågor eller ordna en omröstning. Istället plockar jag från tavlan och skapar frågeställningar utifrån det på fri hand. Hittils har jag inte hunnit med det, utan det har istället blivit ett kort metasamtal efter tankepausen. Förhoppningsvis lyckas jag nästa gång.

”Jag vet inte”

En av de vanligare meningarna man hör i ett filosofiskt samtal, särskilt i skolan, är ”Jag vet inte”. Till exempel svaras det ofta så vi går en runda och alla deltagarna får yttra sig kring en given fråga eller ge allmänna åsikter. Alltifrån ”Tycker du det bättre att rädda tio i ett annat land, än en person i ditt kvarter?” till ”Vilken fråga av de på tavlan tycker du är mest intressant?” kan få det svaret. Ett sätt att minska hur mycket det kommer upp brukar vara att låta deltagarna jobba två och två, fast om det beror på något annat än att antalet svaranden minskar vet jag inte.

Det finns flera olika sätt att säga det här på. Man kan förstås säga ”Jag vet inte” på en alldeles för svår fråga, som ”vad är sexhundrafemtio genom trettiosju?” eller ”Vad heter huvudstaden i Bhutan?”. Det finns också flera olika psykologiska hinder och gruppdynamik spelar roll för om man vågar svar. Men det verkar inte alltid vara orsaken, och det verkar inte heller alltid vara okunskap som eleverna menar. Jag har inget särskilt underlag att grunda det här på utöver min intuition, men jag tror att det ofta är ett uttryck för ett ganska väsensskilt medvetandetillstånd. Jag tror att det är ett ”jag vet inte” som inte handlar om en brist på kunskap, eller att man inte fått tänka tillräckligt länge, att man vet att man inte har en åsikt i frågan, eller att man är osäker – utan som mer handlar om att det är tomt i huvudet. Det hoppar inte upp några ord i medvetandet som man kan säga.

På många sätt är det här svaret problematiskt för processen, liknande elever som bara är tysta [1] och rent intuitivt känns det som att vi ska ha så få sådana här svar som möjligt i ett filosofiskt samtal.

Samtidigt kan detta vara en villfarelse. Den filosofiska processen grundar sig på introspektion och logiska resonemang. Vi får en fråga, förstår den och undersöker sedan, exempelvis, våra moraliska principer genom någon intern process, och drar sedan logiska slutledningar baserade på dessa och situationen i fråga vilket resulterar i ett svar, som man sedan säger. I många frågor räcker det nog med introspektion – eller så är åtminstone den logiska slutledningsprocessen dold.

Så självkännedom är viktigt för den filosofiska processen. Samtidigt har studier alltsedan sjuttiotalet visat att vi har bristfällig kunskap om de verkliga skälen till våra åsikter och idéer. Nisbett och Wilson [2] skriver till exempel om ett experiment där vanliga människor fick bedöma kvaliteten på tygföremål, där de hade tydliga åsikter om vilka som var bäst. I själva verket var tygföremålen identiska och personerna tenderade att helt enkelt tycka bättre om föremål som låg till höger på bordet.

I senare dagar har en serie experiment gjorts i Lund kring något som kallas Choice Blindness. I dem fyller en person i ett formulär, till exempel om politisk åsikt, där personen ska ranka på en skala hur mycket man håller med om ett påstående [3]. Efteråt går personen igenom resultatet med experimentledaren och berättar lite om varför personen tycker så. Men utan att personen vet om det har experimentledaren inverterat ett antal av svaren – så att man står och argumenterar för den diametralt motsatta åsikten. Det är bara ungefär en tredjedel som alls märker utbytet – resten blir oerhört förvånade när experimentet avslöjas.

Det verkar konstigt att säga att vi verkligen har en genuin åsikt om t ex sexhandel eller israel-palestinafrågan, om vi kan stå och argumentera för dess motsats i ögonblicket efter vi angivit den, utan att märka något. Det som de här resultaten antyder skulle alltså kunna vara att konfabulation – hittepå – är en stor del även av hur det går till när vi anger våra åsikter i vanliga fall. Det skulle betyda att de elever som säger ”jag vet inte” egentligen är de mest ärliga eftersom de andra inte heller vet vad de tycker.

Men slutsatsen vi ska dra av det är förstås inte att vi borde sluta ställa frågor över huvud taget – om inte annat så för att konfabulation i så fall ändå är en del av rådande samhällsklimat och filosofisk verksamhet, och ja strängt taget har vi inget val, vi måste ha åsikter och svara på frågor.

Istället ska vi se att detta är en av de fina egenskaperna med filosofisk verksamhet: man undersöker åsikterna och argumenten i sig, oavsett vem som kommer med dem. Att det går att argumentera för den inverterade åsikten betyder att det finns goda skäl att ha även den åsikten. Det viktiga är: ”hur kan man tycka?” och ”vilket är det rätta eller bästa sättet att tänka?” snarare än ”vad tycker just du?”.

Kanske det här tankesättet kan öppna för nya sätt att komma runt svaret ”Jag vet inte” och få in dessa deltagare i samtalet?

[1] Se även: Benyamine, Isak, Haglund, Liza & Persson, Anders J. (red.) (2014). Att slippa tänka själv: filosofiska samtal som undersökande gemenskaper i skolan. Möklinta: Gidlund
[2] Nisbett, R. and T. Wilson (1977). ”Telling More than we can Know: Verbal reports on mental processes.” Psychological Review 84(3): 231-259.
[3] Hall L, Strandberg T, Pärnamets P, Lind A, Tärning B and Johansson P. (2013). ”How the Polls Can Be Both Spot On and Dead Wrong: Using Choice Blindness to Shift Political Attitudes and Voter Intentions.” PLoS ONE 8(4): e60554. doi:10.1371/journal.pone.0060554. (http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0060554)

En svår fråga om en enkel sak

Vilken sak skulle du ta med dig till en öde ö?

Många kommer snabbt på ett svar; mat kanske. Efter lite fundering kanske du minns att man kan överleva mycket längre utan mat än utan vatten, och ändrar dig.

När man börjar prata om det i en grupp, inser man snabbt att det kanske inte är så lätt att veta. Informationen som är given är egentligen ganska otilfredsställande. Hur länge ska man vara på ön? Finns det palmer i området? Finns det vatten på ön? Kan man fiska? Eller för den delen, vem har sagt att det är en ö i ett tropiskt klimat? Och vad betyder ”öde” egentligen? Kanske det inte finns andra människor – men då kan det finnas en hel restaurang på ön med stora lager mat och vatten.

När jag ställde den här frågan som en uppvärmning för samtal för unga i Hallunda bibliotek, konstaterade deltagarna allt detta ganska fort. Men sedan blev det svårare. En av deltagarna hade nämligen föreslagit att ta med ett första hjälpen-kit. Då invände en annan: ”Men det är ju inte en sak, det är flera saker, man fick bara ta med sig en sak”.

Vad är då en sak? Intuitivt visste alla: bordet är en sak, boken i bokhyllan är en sak. Men är en restaurang en sak, och får man ta med sig en sådan till ön? Och bananen med sitt skal: är det en sak som blir till två saker när vi tar bort skalet? Nej, tyckte deltagarna, det var alltid två saker, bara att den ena saken var innuti den andra. Plötsligt verkade det inte lika självklart att en bok var en sak, kanske var det flera saker som hade satts ihop. Vad krävs då för att något ska vara en sak? Om vi tejpar ihop alla sakerna i förstahjälpenlådan, har de blivit en sak då? Om vi limmar ihop dem?

Senare under diskussionen sade en av deltagarna lite i förbifarten: ”… och snö är ju gjort av vatten”. En av de andra invände direkt: ”Snö är ju inte gjort av vatten, det är vatten!”. Det är en ganska intuitiv distinktion, som man kan föreställa sig att en fysiklärare skulle göra. Men hur fungerar den distinktionen egentligen? Är det här bordet gjort av trä, eller är det trä? Och om det inte är trä, utan bara gjort av trä, varför då – egentligen? Är böcker gjorda av papper, eller är de papper? Är min snögubbe gjord av vatten, eller är den vatten? Eller är min snögubbe varken ”gjord av vatten” eller ”är vatten” utan bara ”gjord av snö” eller ”är snö”?

Det här är verkligen en av filosofins tjusningar, när man tror att man står på fast mark med de ord vi använder och tycker att förstår och så plötsligt trillar marken undan. Att få vara med när någon upptäcker hur de enklaste saker visar sig leda till de svåraste frågor är en av de bästa sakerna med att få leda filosofiska samtal.

Tre tankar: filosofins gräns

Idag hålls en konferens i Stockholm om ung filosofi i skolan. Under konferensen kommer man prata om hur man kan arbeta med värdegrundsfrågor från elevernas perspektiv. Eftersom jag inte är i landet kommer jag inte kunna delta i konferensen, så istället tänkte jag delge några möten och tankar som gått igenom mitt huvud under de senaste veckorna.

Min första tanke är att ett samtal kan bli filosofiskt utan att man egentligen tänker på det. ”Vad är ett hem?” var en fråga som kom upp under ett samtal med Dule, 17, som hade fötts och levt sina första sex år i Malindi, Kenya, sedan flyttat till en by på ön Lamu med sin far och nu jobbade i staden Lamu. Alla dessa platser var hem, menade han, men hem på olika sätt. Det som gjorde att hans område i Malindi kändes som hemma – miljön han växte upp i – fanns nämligen inte alls i byn där hans far bodde, men det kändes ändå som hemma. Jag tror att ”kännas som hemma” är ett mycket bredare begrepp än jag varit medveten om – och hur mycket har de olika aspekterna av begreppet egentligen att göra med varandra?

Med Douga pratade jag om framgång. Han hade tänkt läsa till elektriker efter skolan tog slut vid sexton, men kvinnan som hade stött familjen ekonomiskt avled och nu planerade han att när han hade sparat ihop tillräckligt öppna en filial av den största mobilbanken i landet – vilket man kan göra utan större svårigheter. När detta genererat tillräckligt mycket pengar skulle han starta ett eget företag, kanske för dataprodukter. Han menade att potentiellt skulle han kunna bli mer framgångsrik nu, om han hade tur, än vad han skulle ha blivit som elektriker. Finns det ett sätt att mäta framgång så att man kan jämföra olika yrken och livsval?

Tatu berättade att hennes mamma hade hjälpt sin hemhjälps familj under många år med allt möjligt, som läkarkostnader och betalat samtliga av familjemedlemmarnas utbildning. Under oroligheterna i Kenya efter valet 2008 avslöjade polisen en sammansvärjning i Tatus område, där flera personer arresterats. En av de arresterade var en av sönerna till familjen som Tatus mamma hjälpt. Hans del i planen var att ta över Tatus hus och göra sig av med de som bodde där, och av allt att döma var det här något han länge velat. För Tatu var hans ilska mycket förståelig, hon tyckte inte det var konstigt alls att han kände så. ”Bara för att man hjälper någon blir dom inte skyldig en något” tyckte hon. Men är det inte det minsta man kan kräva av någon man hjälpt under lång tid – att de inte ska ta över ens hus? Är det inte mycket mer omoraliskt att ta över huset tillhörande någon som man känner och som hjälpt en, än huset tillhörande någon man inte känner? Men varför det i så fall?

Min andra tanke har att göra med filosofins gräns. När jag nu framställer de här tre exemplen har jag skrivit bakgrunden först och sedan sammanfattat temat till en mer konkret filosofisk fråga i slutet. Så var naturligtvis inte strukturen hos samtalet: de var inga formella filosofiska samtal, och de böljade fram och tillbaka. Samtidigt upplevde jag att vi vid ett flertal tillfällen passerade en gräns i samtalet där de gick från att vara vanliga samtal; med redogörelser av händelser, kommentarer, tankar – till att bli filosofiska samtal.

Vad är det som kännetecknar den här gränsen? När jag har filosofiska samtal i skolan, och eleverna uppmanas att skapa sin egen fråga, gör jag det oftast genom att säga att frågan får handla om vad som helst så länge det inte är en empirisk fråga, och att det brukar bli ett filosofiskt samtal oavsett vad frågan handlar om. Så är ofta fallet, men inte alltid. I höstas hade jag till exempel ett intressant och livskraftigt samtal med en klass, men som inte blev filosofiskt – vilket eleverna också upptäckte. Det handlade om volontärarbete och bistånd och banker, men på något sätt blev det inte filosofi av det hela.

Även om det inte är nödvändigt för att ha ett filosofiskt samtal att veta exakt vad som utgör gränsen, tänker jag att det skulle vara givande för samtalen att fundera mer kring den och hur det går till när vi går över den och in i filosofins domän.

Min tredje och slutgiltiga tanke är följande tankeexperiment:
En företagsledare ska anställa en ny person i sitt företag och sitter med en uppsättning ansökningar. Innan hon börjar läsa igenom dem väljer hon ut fem av dem på måfå, som hon slänger direkt utan att titta på – för hon vill inte anställa folk med otur. Förutsatt att hon har den övertygelsen, gör hon fel som gallrar på det här sättet? Vad exakt är tankefelet?

Mina lyckönskningar till konferensdeltagarna!

Johan G:son Berg
Nairobi, Kenya

Johans sista vecka i Sezuan

Sista veckan
Så här sista veckan hade man definitivt fått upp ångan. Samtalen flöt på bra och till min glädje blev de ofta väldigt filosofiska. Till och med den klass som jag upplevde som direkt motsträvig kom fram till intressanta funderingar: Om ingen hade någon identitet, hur skulle det bli då? Skulle alla vara likadana? Om alla hade samma identitet, skulle det vara samma sak i praktiken som att ingen hade någon identitet? Om alla såg exakt likadana ut och hade identiska personligheter etc men hade olika namn, skulle man då säga att de hade en identitet? Riktigt klurigt, även för mig. Att jag tycker det är svårt är ingenting som jag försöker dölja, tvärt om. Jag upplever att många elever går igång på riktigt när jag är uppriktig med att jag inte vet vad jag själv tänker.

Summering av projektet
Något av de allra roligaste, och mest givande som pedagog har varit de långa samtal vi pedagoger kunnat ha med varandra. Alla har efter varje samtal kunnat rapportera av i detalj hur samtalet gått och våra tankar och funderingar kring det. Detta, långt mer än de faktiska samtalen, har bidragit till den utveckling som samtalsledare jag gjort i det här projektet. Det har också gjort att samtalen blivit bättre, för man har kunnat släppa och gå vidare väldigt mycket bättre än vad man annars skulle kunna ha gjort. Man har liksom inte burit med de tidigare samtalen.

Det har varit ganska mycket samma frågor och tankegångar som kommit upp inom de olika temana. Vid något enstaka tillfälle har något nytt kommit upp, men ofta har det varit: Identitet: varför är man på olika sätt med olika personer, Gud: Hur ser gud ut?, och Moral: vem bestämmer rätt/fel gott/ont? Inget ont i det förstås, för det är ämnen som leder till intressanta diskussioner, men som samtalsledare blir det lite uttröttande. Inte minst därför har de udda, lite ovanliga samtalen varit bra att ha.

Det var ett roligt projekt som jag upplever verkligen gav många av eleverna något annat än vad de får i den vanliga undervisningen. För en del handlade det helt enkelt om att bli tagen på allvar. För andra handlade det om att få diskutera något öppet och fritt. För vissa var poängen att få reda ut något personligt. Att göra det utifrån en pjäs var en bra grund och jag tror att det gjorde många elever mer bekväma än om vi bara hade kommit in och skulle hålla samtal en gång och bara utgått från deras egen tankevärld. Det var inom teaterns ram och det gjorde dem avslappnade och satte igång deras fantasi.

Frågor
Är Gud man eller kvinna?
Om Gud skapade allt, vem skapade Gud?
Hur skulle det bli om man inte hade någon identitet?
Vad/vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Hur påverkar händelser i livet identiteten?
Kan man vara god samtidigt som man är ond?

Sezuan i Katrineholm – Johan, vecka 49

Veckan som gått
Veckan har varit rätt lik de tidigare, med ett gäng bra frågor och diskussioner, ett antal mindre seriöst valda ämnen som ändå blivit diskussioner och några eviga frågor. Jag börjar nästan bli lite trött på dessa teman. Mitt intryck är att man har ganska stora möjligheter att påverka var samtalet hamnar. ”Är man ond om man räddar sig själv före en annan” skulle kunna ha blivit en diskussion om ondska och egoism, men blev istället en diskussion om skyldigheter till andra människor. ”Är det fel att Ronaldo filmar?” landade i frågan om det är fel att skolka, genom att en elev noterade att Ronaldo fick betalt ändå, och att det var som att få närvaro när man skolkade.

Jag har också tänkt på tankeexperimentens betydelse. Att kunna dra fram ett tankeexperiment i rätt tid kan ofta göra ett vanligt samtal till ett filosofiskt samtal. Då vinner man oftast elevernas intresse. Ett exempel är under en diskussion om Gud där en majoritet sade sig vara ateister. Jag gjorde ett tankeexperiment med någon som trodde sig vara övervakad av staten genom mobil, övervakningskameror etc. och därför betedde sig oklanderligt och följde alla lagar, så att staten inte skulle ha något att sätta dit hen för. Vore det inte bra om alla gjorde så? Eleverna hajade snabbt kopplingen – kan det inte vara bra att människor tror på Gud oavsett om hen finns eller inte?

Jag tänkte inte på någonting
De får en tankepaus för att hitta på frågor efter att de har valt tema. Efteråt går jag runt och lyssnar med grupperna, hjälper till att göra om deras tankar till frågor om det behövs. Det händer rätt ofta att det är en eller flera i en klass som säger ”Jag tänkte inte på nått”. Då försöker jag locka fram något att jobba med genom att fråga vad som gick igenom huvudet, det kan vara fotboll eller vad man ska göra i eftermiddag. En fråga om fotboll som blev en bra diskussion kom fram på ett sådant sätt, de berättar vad de tänkte på och jag frågar: ”kan man inte göra en fråga om det då?”. Då kommer många på något. ”Är man samma person när man sover?” kom från temat identitet och att eleven tänkte på att hen var trött. Har man fått med en elev på det här sättet är min upplevelse att de fortsätter att vara delaktiga i samtalet, och jag tror att de inte skulle ha varit det annars.

Men så finns det dom som säger ”Jag tänkte inte på något” och håller fast vid det. Ingenting, ingenting alls. ”Jag vet inte” är ett annat vanligt svar. Faktum är att de här svaren är så vanliga att jag har funderat ganska mycket över hur det ska tolkas. Ljuger eleverna? Är de osäkra och nervösa? Kanske ibland, tänker jag, men nog oftast inte. Jag har själv reflekterat över hur hjärnan ibland kan tyckas vara nollställd, helt tom på innehåll på ett sätt som en buddhistmunk nog skulle applådera. Ibland tänker man inte på någonting, helt enkelt – man är förstås upplevande och vaken, men det verkar vara konstigt att säga att man ”tänkte” på bordet och stolen framför sig, även om det var summan av ens medvetandeinnehåll. ”Tänka” är en aktiv process. Det hela förtjänar vidare medvetandefilosofisk undersökning. Kanske dessa elever skulle ha hjälp av en tydligare uppgiftsformulering, så att de får något att hänga upp tankarna på eller något som sätter igång tankarna i rätt riktning.

Det luriga är förstås att man inte vill begränsa de andra elevernas kreativitet när det gäller att formulera frågor. Ofta säger jag varianter på ”försök komma på en fråga på temat som ni vill diskutera”, en ganska bred formulering. Kanske en instruktion som ”det här temat, vad är allra mest intressant med det, när ni tänker på temat, vad kommer upp då – använd det som grund för er fråga” skulle fungera som en medelväg. Samtidigt är det många som inte verkar hänga med på instruktioner över huvud taget – samtidigt som andra tycker att min vana att upprepa allt tre gånger är otroligt irriterande. Min gissning är att de elever som säger ”jag vet inte” ofta är samma elever som inte hänger med på instruktionerna. Det kanske finns någon lösning i att tänka kring medvetandegrad snarare än medvetandeinnehåll.

Nästa vecka
Sista veckan nästa vecka. Min prio ett är att hålla mig så frisk som möjligt. Prio två är att inte tappa intresset i diskussioner som jag haft fem sex mycket liknande innan. Sedan ska jag försöka få så många frågor i smågrupperna som möjligt, apropå vad jag skrev ovan. Att försöka ha papper i grupperna kan vara ett sätt.

Frågor
Är man ond om man räddar sig själv före en annan?
Finns det någon helt god människa?
Är det samma sak att ljuga som att vara tyst om det man vet?
När är man sig själv?
Varför är man god istället för ond?
Är det fel att Ronaldo filmar?
Varför orsakar Gud så mycket elände?
Är det schysst att ge en överviktig person ett gymkort i present?

Sezuan i Katrineholm – Johan, vecka 48

Veckan som gått
Det har varit en bra vecka, med både utmaningar och samtal som flutit på lite av sig själva. Den här veckan har jag varit i fyra skolor med ganska varierande omständigheter. En av var på en mindre före detta bruksort och hotades av nedläggning, en annan var en stor skola inne i stan, och två var i mindre områden en bit utanför stan. Det är ganska stor skillnad i filosofisk nivå och lugn i klasserna. Ibland är de stökiga samtalen roligare, när man känner att man till slut lyckades komma åt någonting intressant som eleverna gick igång på. De allra roligaste samtalen, för mig, är de där det är lugnt men där man känner att man ändå lyckas leda dem dit de inte skulle gått ändå.

Hinder och utmaningar
Det finns en del hinder som återkommer i klasserna. Ett exempel är den stökiga klassen. Då är det en del elever som gör saker som att ropa rakt ut, boxa till andra, resa sig upp och gå runt, viska med andra, och spela på telefon eller surfplatta. Under veckan hade jag tre eller fyra klasser som dominerades av sådana tendenser. Då går det mycket tid till att säkerställa att alla hörs och känner att de får plats i gruppen. Bäst funkar det i samtalet när man tar deras skojkommentarer på allvar och försöker hindra deras andra beteenden. Två fall handlade samtalet om Guds identitet, och båda klasserna gick igång på motfrågan: vad skulle man kunna kräva av Zlatan/Den finska hockeyspelaren för att bevisa att hen är Gud? Duger det att gå på vatten? Räcker det verkligen?

Ett annat hinder är de elever som verkar stänga av. De hittar inte på frågor, undviker att svara i rundorna och har nära till mobilen. Att köra dubbla ringar verkar fungera bra, för då kan de bara säga det som den som satt bakom sa. Det hjälper dock inte alltid.

Det samtal jag känner mig mest kritisk till mitt eget beteende är dock det samtal med tolv riktigt duktiga elever. Jag misslyckades med att utmana dem, utan lät diskussionen flyta på och det kom att bli mer politik och praktik än filosofi. En av eleverna kommenterade detta lite besviket efteråt, och då insåg jag mitt misstag. Jag var helt enkelt lite oförberedd på det efter alla andra typer av utmaningar.

Inför nästa vecka
Nu känns det som att det börjar bli dags att verkligen få till schvungen i mina presentationer. Effektivt och ändå inte upprepat, och se till att inte missa saker bara för att jag har sagt det så ofta förut. Det händer en del nu, inser jag.

Frågor
Varför har människor olika identitet i olika sammanhang?
Har vi så god moral som vi tror?
Vem är du som person?
Varför byter man identitet på olika platser?
Har man olika identitet när man är med olika personer?
Kan Gud vara en hockeyspelare med pungskydd?
Hör Gud bön?
Vem bestämmer vad som är rätt och fel och gott och ont?
Varför väljer man att göra det onda?
Vem är Gud?

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 47

Veckan som gått
Det rullar på rätt bra nu. Samtalen har varit betydligt mer varierade den här veckan än förra veckan, vilket har varit en stor lättnad för mig. Många av samtalen har dessutom varit bra och några till och med genuint intressanta för mig personligen, vilket är en kul bonus. Ett argument som kom upp i en diskussion om huruvida det var rätt att döda djur, trots att det var fel att döda människor, var att moral bara gäller för en art och bara för individer inom den arten. Hade tiden tillåtit hade det varit spännande att utveckla om vi verkligen inte har några förpliktelser mot individer av andra arter.

En annan diskussion började i frågan hur världen skulle vara utan ondska, och kom att hamna i frågan huruvida sport var ont eller gott, via argumentet att världen skulle vara tråkig för att det inte skulle finnas sport. Tanken var dels att det förekommer våld inom de flesta sporter, vilket antogs vara ont i sig, och dels att bara det att man ville att de andra skulle förlora, vilket antogs innebära lidande för dem och därmed var ont. Jag fick en känsla av att diskussionen fångade flera som ofta inte blir intresserade av filosofisamtal.

Utanför klassrummet
Mina tankar har den här veckan kretsat mycket kring alla de omständigheter som är elevernas vardag. Kärleksrelationer av komplexitet som känns svår att föreställa sig är något några elever lever med varje dag. Deras föräldrars liv, med arbetslöshet, byte av bostad, och kärleksliv är något de förväntas stänga av när de kommer till skolan. Ibland har skolan fotbollsmatch och det dyker bara upp tolv personer av trettio och de tolv är mentalt ändå på matchen. Eller bara en sådan sak som att en del knappt äter lunch – och det gäller alla åldrar och kön. Detta har fått mig att fundera mycket kring hur stor påverkan våra tankar som samtalsledare egentligen har för samtalskvalitén. Å ena sidan tror jag säkert att små förändringar skulle kunna avgöra ett helt samtal, att det finns kritiska punkter där man kan påverka samtalet avsevärt. Å andra sidan undrar jag om inte samtalskvaliteten allt som oftast avgörs av helt externa faktorer.

Inför nästa vecka
Jag känner starkt att jag måste börja jobba mer med tolkning, efter att ha hört om ett av Lizas samtal i en klass där det inte fanns ett gemensamt språk. De lyckades tolka varandra genom kroppsspråk och gemensamma erfarenheter och Lizas tydliga agerande. Det är något jag vill bli mycket bättre på. Jag ska också fundera på avvägningen mellan ”alla får säga någonting” och ”det blir ett fortskridande samtal som kommer någonstans”. I vissa klasser, med många elever hinner man inte med så väldigt mycket mer än ett par rundor. Alla känner sig inkluderade, vilket är bra, men samtalet blir inte så intressant, vilket är oönskvärt.

Frågor
Varför måste man ibland ha flera identiteter för att bli accepterad?
Varför är man olika personer i skolan och hemma t ex?
Känner man verkligen dom i ens omgivning?
Är det rätt att ta från de rika och ge till de fattiga?
Om vi blev bombade, skulle det då vara rätt att slå tillbaka?
Vad är det för moralisk skillnad mellan att döda ett djur och att döda en människa?
Världen utan ondska, vore det verkligen bra?
Är det rätt att ge igen?
Är tanken vägen genom livet?
Varför visar man olika sidor vid olika tillfällen?

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 46

Hänt i veckan
Såhär vecka två i projektet börjar saker gå mera på rutin med samtalshållandet. Därför har andra saker fått lite mer uppmärksamhet, som efterverkningarna av tågkraschen i Stockholm. Jag har under veckan varit i tre olika skolor.

Samtalen
Identitet är det mest populära temat, och frågorna handlar ofta om antingen manligt/kvinnligt eller varför man är olika i olika situationer. Det gör att samtalen ofta liknar varandra, vilket både är en fördel eftersom man som samtalsledare kan vara mer förberedd, men vilket också kan vara en utmaning att inte fastna i gamla hjulspår.

Det vi gör i det här projektet är att hålla en stor mängd ”förstasamtal”. I andra projekt kommer man tillbaka till klasserna flera gånger, men här har vi bara ett samtal per klass. Det förtar lite av det roliga med att leda samtal – för vi får aldrig se något utveckling. Om samtalet går bra beror det oftast på att det fanns liknande tankesätt igång redan innan. Det är också synd för elevernas skull, för en del av det häftiga med att delta i ett samtal är att känna hur man blir bättre och bättre.

Det är lite som att gå till gymmet en gång. Visst är det bra att man går dit en gång, det är bättre än att inte göra det, men man kan ju inte vänta sig några muskler på den gången. Om man bara går en gång förstår man nog inte vad poängen är med det hela. Risken är att vi med samtalet blir en blipp på elevernas brusiga radar. För lärarna kan det också vara svårt att på bara en gång se vad som är så speciellt med filosofiska samtal, och hur det skiljer sig från vanliga undervisningen. Jag hoppas att åtminstone några lärare blir inspirerade att fortsätta och upptäcka poängen.

Tankar till nästa vecka
Det är nog bra att fundera hur jag kan variera upplägget för att få mer variation på samtalen. Det märks nog på mig om jag tycker att frågan är spännande eller inte, även om jag förstås försöker vara neutral.

Frågor
Varför kunde hon säga ifrån när hon var kusinen, men inte annars?
Varför respekteras män mer än kvinnor?
Varför är man inte sig själv?
Om man gör något ont, kan man fortfarande vara god?
Varför sa huvudpersonen ifrån som kille men inte som tjej?
Varför har folk olika personligheter, även om man har samma föräldrar etc?
Varför finns det olika sätt att tänka på och tro på Gud?
Varför är man inte alltid sig själv?
Hur förändras man under uppväxten?

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 45

Metod
Som Liza skriver nedan följer vi den manual som finns till projektet. Meningen är att samtalet också ska kunna inspirera de närvarande lärarna att pröva på egna samtal med manualen som hjälp. I det stora hela följer jag manualen, jag har precis som Liza skurit ned på syftesdiskussionen, som finns i manualen, för att snabbare komma igång. Jag delar också ut de lappar hon beskriver.

Metasamtal
Jag har varit noga att ha metasamtal i slutet, något jag tidigare ofta har skurit ned på av tidsbrist. Eftersom detta är det enda planerade samtalet klasserna får är det viktigt att samla ihop upplevelsen i slutet. ”Samtalet” består av en tankepaus varunder de får fundera på frågan ”Vad har vi gjort?”. Detta öppnar upp för både svar som börjar med ”vi har pratat om…” och svar som ”Vi har diskuterat med varandra”. Eleverna får räcka upp handen och det som sägs skrivs upp på tavlan, exempelvis: ”Vi har talat ut om åsikter”, ”teatern”, ”frågor i grupp”, ”pratat om djävulen är ond eller god” och ”vi har pratat om frågor som är viktiga för oss just nu [när vi slutar vara barn]”.

Intryck av de första tre dagarna
Metoden att först välja ämne i grupper, och sedan efter tankepaus komma på fråga i grupper är effektivt, och blir en bra inledning för de som är osäkra. Det är en lätt metod att följa. De flesta lärare har inte deltagit i samtalet, några har suttit utanför. Det har i flera fall berott på att läraren är engelsktalande. Kopplingen till pjäsen är lite oklar ibland så som modellen är gjord, och att stärka den kopplingen är något jag vill arbeta på i fortsättningen. Naturligtvis ska det dock inte bli något annat än filosofiska samtal. Jag har också reflekterat hur viktigt det är att ha en bild av vart man vill driva samtalet, och att ha ett lager av kluriga exempel och följdfrågor för att ta diskussionen vidare. Att vara tre steg före i samtalet, för att kunna leda det rätt, i så stora och uppmärksamhetskrävande grupper är en riktig utmaning och gör en ganska trött.

Frågor
Hur mycket ansvar kan man ta?
Finns Gud?
Vad är moral?
Hur påverkar ens yttre och inre hur andra ser en?
Varför bestämmer andra om man är ond eller god?
Varför är kvinnor sexsymboler?