”Jag vet inte”

En av de vanligare meningarna man hör i ett filosofiskt samtal, särskilt i skolan, är ”Jag vet inte”. Till exempel svaras det ofta så vi går en runda och alla deltagarna får yttra sig kring en given fråga eller ge allmänna åsikter. Alltifrån ”Tycker du det bättre att rädda tio i ett annat land, än en person i ditt kvarter?” till ”Vilken fråga av de på tavlan tycker du är mest intressant?” kan få det svaret. Ett sätt att minska hur mycket det kommer upp brukar vara att låta deltagarna jobba två och två, fast om det beror på något annat än att antalet svaranden minskar vet jag inte.

Det finns flera olika sätt att säga det här på. Man kan förstås säga ”Jag vet inte” på en alldeles för svår fråga, som ”vad är sexhundrafemtio genom trettiosju?” eller ”Vad heter huvudstaden i Bhutan?”. Det finns också flera olika psykologiska hinder och gruppdynamik spelar roll för om man vågar svar. Men det verkar inte alltid vara orsaken, och det verkar inte heller alltid vara okunskap som eleverna menar. Jag har inget särskilt underlag att grunda det här på utöver min intuition, men jag tror att det ofta är ett uttryck för ett ganska väsensskilt medvetandetillstånd. Jag tror att det är ett ”jag vet inte” som inte handlar om en brist på kunskap, eller att man inte fått tänka tillräckligt länge, att man vet att man inte har en åsikt i frågan, eller att man är osäker – utan som mer handlar om att det är tomt i huvudet. Det hoppar inte upp några ord i medvetandet som man kan säga.

På många sätt är det här svaret problematiskt för processen, liknande elever som bara är tysta [1] och rent intuitivt känns det som att vi ska ha så få sådana här svar som möjligt i ett filosofiskt samtal.

Samtidigt kan detta vara en villfarelse. Den filosofiska processen grundar sig på introspektion och logiska resonemang. Vi får en fråga, förstår den och undersöker sedan, exempelvis, våra moraliska principer genom någon intern process, och drar sedan logiska slutledningar baserade på dessa och situationen i fråga vilket resulterar i ett svar, som man sedan säger. I många frågor räcker det nog med introspektion – eller så är åtminstone den logiska slutledningsprocessen dold.

Så självkännedom är viktigt för den filosofiska processen. Samtidigt har studier alltsedan sjuttiotalet visat att vi har bristfällig kunskap om de verkliga skälen till våra åsikter och idéer. Nisbett och Wilson [2] skriver till exempel om ett experiment där vanliga människor fick bedöma kvaliteten på tygföremål, där de hade tydliga åsikter om vilka som var bäst. I själva verket var tygföremålen identiska och personerna tenderade att helt enkelt tycka bättre om föremål som låg till höger på bordet.

I senare dagar har en serie experiment gjorts i Lund kring något som kallas Choice Blindness. I dem fyller en person i ett formulär, till exempel om politisk åsikt, där personen ska ranka på en skala hur mycket man håller med om ett påstående [3]. Efteråt går personen igenom resultatet med experimentledaren och berättar lite om varför personen tycker så. Men utan att personen vet om det har experimentledaren inverterat ett antal av svaren – så att man står och argumenterar för den diametralt motsatta åsikten. Det är bara ungefär en tredjedel som alls märker utbytet – resten blir oerhört förvånade när experimentet avslöjas.

Det verkar konstigt att säga att vi verkligen har en genuin åsikt om t ex sexhandel eller israel-palestinafrågan, om vi kan stå och argumentera för dess motsats i ögonblicket efter vi angivit den, utan att märka något. Det som de här resultaten antyder skulle alltså kunna vara att konfabulation – hittepå – är en stor del även av hur det går till när vi anger våra åsikter i vanliga fall. Det skulle betyda att de elever som säger ”jag vet inte” egentligen är de mest ärliga eftersom de andra inte heller vet vad de tycker.

Men slutsatsen vi ska dra av det är förstås inte att vi borde sluta ställa frågor över huvud taget – om inte annat så för att konfabulation i så fall ändå är en del av rådande samhällsklimat och filosofisk verksamhet, och ja strängt taget har vi inget val, vi måste ha åsikter och svara på frågor.

Istället ska vi se att detta är en av de fina egenskaperna med filosofisk verksamhet: man undersöker åsikterna och argumenten i sig, oavsett vem som kommer med dem. Att det går att argumentera för den inverterade åsikten betyder att det finns goda skäl att ha även den åsikten. Det viktiga är: ”hur kan man tycka?” och ”vilket är det rätta eller bästa sättet att tänka?” snarare än ”vad tycker just du?”.

Kanske det här tankesättet kan öppna för nya sätt att komma runt svaret ”Jag vet inte” och få in dessa deltagare i samtalet?

[1] Se även: Benyamine, Isak, Haglund, Liza & Persson, Anders J. (red.) (2014). Att slippa tänka själv: filosofiska samtal som undersökande gemenskaper i skolan. Möklinta: Gidlund
[2] Nisbett, R. and T. Wilson (1977). ”Telling More than we can Know: Verbal reports on mental processes.” Psychological Review 84(3): 231-259.
[3] Hall L, Strandberg T, Pärnamets P, Lind A, Tärning B and Johansson P. (2013). ”How the Polls Can Be Both Spot On and Dead Wrong: Using Choice Blindness to Shift Political Attitudes and Voter Intentions.” PLoS ONE 8(4): e60554. doi:10.1371/journal.pone.0060554. (http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0060554)

Ny avhandling om Livskunskap

”Ämnet livskunskap har seglat upp i skolan som ett sätt att lösa skolans sociala uppdrag. Men när ämnet tas upp i klassrummet handlar det snarare om elevers sociala problem än om gemensamma värden i läroplanen. Det menar Camilla Löf i sin färska avhandling. I avhandlingen har Camilla Löf analyserat dokument på nationell och lokal nivå för att se vilka aktörer som ger sig in och definierar begreppet livskunskap och vilken syn de har på barn och barndom. ”

Läs mer här >>>>