Sista samtalet i Luleå för Caroline och Teodor

Igår (16/5 2011) hade vi vårt sista samtal med 6:orna på Ormbergsskolan! 🙁 Vi bytte tillbaka grupperna och träffade återigen den grupp som vi hade de tre första gångerna. Det var bra eftersom vi då kunde titta efter eventuella förändringar sedan de första samtalen.

Första kvarten ägnades åt att eleverna fick skriva utvärderingar, som vi hade med oss. Efter det fick de sätta sig i en ring innanför bänkarna, på Teos uppmaning. Det märks att de vant sig vid det, för så fort Teo sade det satte de sig snabbt i en ring. Allt gick dock inte ”smärtfritt”, och en intressant diskussion uppstod om vad Teo menat när han gett dem uppdraget att ”Sitta som de satt, fast i en ring innanför bänkarna”. Några tolkade det som att de skulle sitta framför sin egen bänk. Andra tyckte att man kunde sitta var som helst, bara man satt bredvid de som man suttit med i bänkarna. En kille argumenterade för att det räckte att sitta på sin stol, fast innanför bänkarna, för man satt ju så innan. Han ville gärna sitta bredvid sina kompisar.

Sedan var det dags för uppvärmningsleken, som engagerade dem mycket! Vi körde den lek som vi fick prova på första kursträffen på Södra teatern:

  1. Alla i gruppen skulle ställa sig upp från att ha suttit ner.
  2. Om två eller fler reste sig upp samtidigt fick alla sätta sig, och börja om.
  3. Man fick inte kommunicera.

Efter att de hade försökt första gången (då det aldrig blev så att några ställde sig samtidigt), gick vi runt ett varv så att alla fick presentera vilken plan de haft, och säga om de tyckte att de lyckats följa sin plan. Nästan alla hade samma plan – att köra ”vågen”, fast med små skillnader (vissa tänkte att den kunde komma från båda håll, vissa tänkte att den bara skulle komma från vänster, vissa hade en ytterligare plan ifall det inte skulle komma en våg). Det var dock ingen slump att alla hade samma plan … De hade nämligen kommunicerat. (Eller snarare: en i gruppen hade med tydligt kroppsspråk visat vad han tyckte att alla skulle göra, med inspiration från en annan som hade sagt ”Vi kör vågen”, och ställt sig upp först). Alltså kom de fram till att gruppen inte hade klarat av uppdraget. De fick då försöka igen, men med skillnaden att man inte fick ha som plan att köra vågen. Denna idé föreslogs intressant nog av den person som nyss ”fuskat” och påverkat alla att köra vågen. Så de försökte igen, och denna gång blev det flera gånger så att två reste sig upp samtidigt, så vi började om 4-5 gånger. Till slut var det bara två kvar som envist satt kvar, tills vi gemensamt bestämde att avsluta leken. Dessa hade båda planen att ställa sig upp sist, och var fast beslutna att hålla sin plan. Även en hel del andra nya planer kom fram: Att vara först, att ställa sig efter att en viss annan person ställer sig, att bara vänta på rätt läge när ingen annan ställer sig, att improvisera, eller att vara t.ex. nr 5 som ställer sig. Vissa hade bara en plan A, och vissa hade flera reservplaner. Flera hade en konkret plan som plan A, och en plan B som gick ut på att improvisera om plan A inte hade fungerat. Någon, som bara hade planen att improvisera, tyckte inte att det hade varit en riktig plan, vilket dock inte alla höll med om, eftersom hon ju ändå hade tänkt sig något innan. En annan kul grej var att en av dem som varit kvar till på slutet, och haft som plan att ställa sig sist men gav sig för att det var så många andra som hade samma plan, ju var den som faktiskt ställde sig upp sist (eftersom leken avslutats innan alla hade ställt sig). Därmed hade han ju lyckats genomföra sin plan! Eftersom alla inte ställt sig upp, och några dessutom pratat lite under leken, tyckte de inte att de hade klarat det denna gång heller. De ville därför (och kanske för att det var kul) prova en sista gång, dock utan att diskutera planerna efteråt, för att spara tid. Inte heller denna gång fick man köra vågen, men det gick ändå helt utan problem, ända till slutet då samma tre personer återigen satt envist. Då införde vi en ny regel: Att vi skulle klara det inom en minut. De tre satt då kvar ytterligare 30 sekunder, men sedan hann alla resa sig innan tiden var slut. Så tidsgränsen är ett hett tips, om det ser ut att behövas. Denna sista gång hade gruppen klarat det med betydligt mindre kommunikation än de två första! Det var dessutom en hel del skratt, fnitter och många leenden under tiden, vilket tyder på att de var engagerade och tyckte att leken var en rolig utmaning. Vi tror att det är positivt att de får röra sig och använda kroppen på något sätt – det verkar ibland aktivera dem mer än en ”ren” tankelek.

När vi var klara med uppvärmningen hade vi 20 minuter kvar av lektionstiden. Det var med andra ord lite bråttom, så de fick komma på max en fråga var. En kille ställde frågan ”Kan man få magrutor på hjärtat?”, varmed han fick kommentarer från några i gruppen, som sade att han var oseriös. Efter en stund kom det dock fram att han undrade om man kunde få ett vältränat hjärta. Detta har hänt flera gånger förr – alltså att en fråga har ställts som kanske verkar oseriös, men när man sedan frågar personen vad hon eller han menar, brukar det komma fram mycket genomtänkta förklaringar och långt ifrån oseriösa avsikter med frågan. Detta har lärt oss att man ska vara försiktig med att döma deras frågor utifrån själva formuleringen. En annan intressant sak var just det faktum att resten av gruppen reagerade när de trodde att en fråga var oseriös – sådana reaktioner fanns inte i början. Det tyder på att de tar samtalen på stort allvar. Rent generellt upplever vi att det har skett en förändring i gruppen, avseende hur aktiva de är. De flesta var mycket fokuserade, och knappt någon sade irrelevanta saker under leken eller samtalet. Vissa som knappt pratade i början har verkligen ”kommit igång”, och de som var tysta idag såg ändå ut att hänga med hela tiden. Nästan alla verkade ha kul! En annan sak som vi observerade, som skiljde sig från de första gångerna vi hade samtal med gruppen, var hur aktiva eleverna var i att komma med förslag på formen för lektionen. De föreslog omröstningar, nya regler, vad vi ska göra härnäst, m.m. Uppenbarligen har de förstått att de har möjlighet till inflytande! Ibland kan det ju dock bli sämre konsekvenser, exempelvis när vi denna gång på begäran lät dem ha en öppen omröstning. Det resulterade i en hel del kommentarer vid omröstningen, och vi fick efteråt prata med dem om vitsen med en blundande omröstning – att man ska kunna rösta på det man vill, och inte det andra vill, och slippa få kommentarer för det. Uppenbarligen kunde de inte hantera en öppen omröstning, trots att de ville ha en.

Samtalet denna gång blev mycket kort, även om en hel del intressanta argument hann föras fram. Frågan var: ”Borde det vara frivilligt att gå i skolan?” (Carros fråga). Här tyckte de olika. Flera tyckte att de borde vara frivilligt för att man inte ”kan tvinga någon att gå i skolan”. Fast de insåg ju att man kan det, eftersom de blir tvingade, men de tyckte inte att det var rätt. En elev gav argument för att man borde tvingas att gå i skolan; om man inte går i skolan så blir man troligtvis arbetslös. Hon menade nog detta åtminstone delvis som ett paternalistiskt skäl (fast hon använde inte det ordet). Någon invände med att man borde få välja själv om man vill försätta sig i situationen att troligtvis bli arbetslös, eftersom det är man själv som blir lidande. En annan fyllde i med att man kanske inte vill ”lyckas” och ”bli framgångsrik”, och då borde man ju få välja att inte gå i skolan. De flesta verkade vilja argumentera mot skoltvånget, men det fanns flera förespråkade för skoltvång, och frågan verkade intressera dem. Det var nämligen flera som ville säga något efter att någon annan blivit tilldelad sista ordet. Så vi försköt sista ordet lite grand, varmed ännu fler ville in i debatten. Och de andra verkade vilja lyssna på argumenten hellre än att sluta i tid. Under sista minuten tackade vi för oss (och fick applåder!). Efteråt åt vi också lunch med dem, vilket var trevligt och de verkade inte direkt blyga längre – känns mycket tråkigt att lämna dem!

Samtal nummer sex i Luleå för Teodor och Caroline

Idag, måndagen den 9/5 -11, träffade vi (Teodor och Caroline) den gröna gruppen igen, för tredje gången sedan bytet. Vi bad dem återigen att sitta i en ring i samma ordning som de satt i bänkarna, vilket de lyckades med direkt.

Uppvärmningsleken bestod i att vi skrev ett påstående på tavlan, och sedan skulle de två och två hitta ett argument för eller ett argument mot påståendet (de fick instruktioner om vilket), och sedan hitta ett argument för den andra positionen. Vi uttryckte detta genom att de skulle skriva klart meningarna ”Ja, eftersom …” respektive ”Nej, eftersom …” på små lappar som vi delade ut. Vi frågade innan vi började om de hade något påstående som de ville att vi skulle utgå ifrån, men ingen sade något (i efterhand, när vi har pratat med Viktor och Ylva om deras erfarenheter från den andra gruppen, inser vi att detta kan ha berott på att de kanske inte riktigt visste vad ett påstående var). Därför tog vi påståendet ”Det är viktigt att vara snygg.”, som vi hade tänkt ut innan skulle kunna passa. Vi ville ta ett ämne som var intressant för alla, och som motiverade tjejerna att uttrycka sig, eftersom många av dem inte sagt så mycket hittills. Det fungerade. Nästan alla pratade (vissa kunde ju förlita sig på att deras kompis läste upp vad de kommit fram till) och kom med argument som vi skrev upp på tavlan. Det kom upp många (9 st.) olika argument för påståendet, t.ex. eftersom ”man får bra självförtroende av att vara snygg”, ”man kan tycka att det är kul att göra sig snygg” och ”man inte blir omtyckt om man är ful”. Motargument var det svårare för dem att komma på. De flesta presenterade varianter av ”Det är insidan som räknas!”. Efter att argumenten presenterats fick de rösta om ett av argumenten som vi skulle sedan skulle försöka hitta argument för och emot. De valde motargumentet ”man slösar pengar på smink och kläder om man försöker vara snygg”.

Uppvärmningsleken kändes lyckad av två aspekter: dels fick den alla att vara delaktiga, dels uppmanade den till att man tänker i argument för och emot redan sagda påståenden. Detta var något man sedan kunde ha med sig i det efterföljande samtalet. Det var dock ganska mycket prat under leken, framför allt från ett fåtal elever. En lång stund in i lektionen föreslog jag regeln ”När någon har ordet och pratar så är man tyst och lyssnar på vad den har att säga”, med motiveringen att jag ibland hade svårt att höra vad någon sade och ibland hade svårt att koncentrera mig på det som någon sade när flera pratade samtidigt. Jag föreslog en omröstning, fast först att folk skulle komma med argument mot regeln. Inga sådana presenterades, och nästan alla röstade för regeln. De följde den sedan i hög utsträckning. En lustig detalj var att de pratade/viskade med varandra lite medan Carro skrev på tavlan, men sedan när någon samtalsdeltagare fick ordet och började prata så blev de tysta.

När vi var klara med uppvärmningen hade vi 20 minuter kvar av lektionstiden. En av eleverna mindes att vi förra gången sagt att vi kanske kunde fortsätta med samma fråga nästa gång, som en följd av att vi inte hann diskutera den så länge då. Eleven sade ”Skulle vi inte prata om samma som förra gången?”, varmed vi sade ”Ja, vad tycker ni andra om det?”, och eleven direkt svarade ”Vi kan köra omröstning!”. Under omröstningen blev det lika många röster (7 st.) för som det var emot. Då föreslog någon elev att Carro som hade lett omröstningen skulle bestämma, eftersom hon inte röstat. Hon sade då att vi kunde prata om samma fråga eftersom det skulle spara tid (vilket var ett argument som kommit från en av eleverna tidigare). Vi fortsatte alltså med frågan om den politiske ledare som sägs ha blivit dödad förra veckan verkligen var död, eller om det var fejk. Många intressanta argument presenterades och argumenterades för och emot i flera led, vilket de kanske inspirerats till att göra extra mycket från uppvärmningsleken. De flesta inläggen bestod i att ge möjliga förklaringar för varför det skulle vara fejk eller till att ge argument för att dessa förklaringar var osannolika. Efteråt avslutade vi med att genom handuppräckning låta alla ta ställning till vad de trodde angående om han var död eller inte, och då trodde nästan alla att han var död, men åtminstone två elever sade att de var osäkra.

Viktors och Ylvas femte samtal

I Carros senaste inlägg står det ju en hel del om vad som hände under det gemensamma samtalet under tillfälle 5, så vi lämnar nog detta och berör andra saker istället. Det var dock, måste vi i alla fall säga, en fantastiskt sporrande upplevelse när vi blev ”stormade” av den andra gruppen och allt som följde efter denna händelse! Vi gick från denna lektion alla fyra fulla av intresse för det som hade hänt.

Några generella saker som vi har uppmärksammat i gruppen:

  • Det verkar som att eleverna har börjat anamma vissa av begreppen och termerna som vi använder under samtalen. T.ex. sa en elev ungefär ”fast jag vet inte hur hållbart det är” om sitt eget nyss framförda argument.
  • En ny sorts stämning verkar ha börjat sprida sig i gruppen också, en stämning som bygger på intresse för argument och idéer. I början var det snarare så att det uppfattades som lite tungt och jobbigt när ett motargument uppkom, men nu verkar dessa snarare trigga dem till vidare diskussion och ibland till och med berömmer de varandra för kluriga argument.

Idag verkade eleverna inte bry sig lika mycket om inspelningen, vilket kändes väldigt skönt. Vi tror, efter samråd med en av lärarna, att denna tidigare hämmade samtalen. Inspelningen tycktes nu glömmas bort eftersom fokus först blev på tävlingsmomentet (inklusive samarbete och kreativitet), sedan på att vi blev stormade av den andra gruppen (!!!), och sist på själva det ”vanliga” samtalet. Detta utgick från en högst dagsaktuell fråga. Eleverna kom igång mycket bra med samtalet och vi hann samtala ca 20 minuter. Fem frågor kom upp, men ingen relaterade starkt till känslo-händelsen.

När de fem frågorna kom upp, var det två olika frågor som några elever tyckte ”hörde ihop”. Då frågade vi om vi skulle betrakta dem som samma röstningsalternativ, så att det enbart blev fyra alternativ att rösta mellan. Vissa tyckte så, men andra började argumentera mot detta och (som vi uppfattade det) härleda konsekvenser från denna princip. Då sa nämligen en annan elev att han tyckte att en annan fråga också relaterade till dessa två frågor. Ännu en annan elev sa då att man lätt kunde komma in på den fjärde frågan om man diskuterade den tredje, och till slut menade några elever att alla frågorna skulle gå ihop till ett enda röstningsalternativ. Detta, kom vi fram till, var kanske ändå inte så rimligt, och det slutade med att vi ändå röstade mellan fem olika alternativ!

Lyckligt nog pratade några av de elever som inte har pratat tidigare i storgrupp. Vi har tidigare försökt jobba med att skifta mellan små och stora grupper, men nu hade vi hela tiden en stor grupp genom de olika faserna under lektionen och det gick tydligen bra. Förmodligen har vi hela den inledande händelsen och fasen att tacka för elevernas intresse och aktivitet under det efterföljande samtalet.

Samtal nummer fem i Luleå för Caroline och Teodor

Idag, måndagen den 2/5 träffade vi den gröna gruppen igen, för andra gången sedan bytet. När vi kom in bad vi dem sätta sig i en ring, i samma ordning som de satt i bänkarna (som var formade som ett ”U”). Efteråt frågade vi om de lyckats med uppdraget, varmed de konstaterade att de inte hade det (vilket vi ju hade observerat). Det märktes att de helst ville sitta bredvid sina bästa kompisar, men vi sade ändå att de skulle försöka igen, och dessutom utan att prata. Detta lade vi till för att de skulle se det som en utmaning snarare än en uppmaning.

Uppvärmning & samtal

Uppvärmningen, som sedermera ändå blev som ett samtal, var inspirerad av en lek som nyligen berättats om på bloggen: Eleverna fick i uppdrag att komma på så många känslor som möjligt. Vi lät dem säga dem på adjektivform, dvs. de fick säga ”glad” och ”arg” istället för ”glädje” och ”ilska”. Som hjälp hade vi skrivit ”Man kan känna sig …” på tavlan, och de skulle avsluta meningen genom att säga någon känsla på adjektivform. Vi har ju två grupper samtidigt, där jag (Carro) och Teo är samtalsledare i en grupp, och Viktor och Ylva i en annan. Grupperna är egentligen tillsammans en klass, så de känner varandra bra. De har dessutom klassrummen bredvid varandra. Därför tänkte vi att vi, för att de skulle komma igång ordentligt, skulle använda detta och låta grupperna tävla med varandra om hur många känslo-ord de kan komma på på 10 minuter. Detta fungerade bra, vi körde med handuppräckning och skrev upp på tavlan, och riktigt många ord (104 st!) kom upp i vår grupp. Alla var dock inte aktiva, exempelvis var det bara en av tjejerna som var aktiv. Vissa strategier dök upp, t.ex. att när någon sagt en känsla så sade någon annan en motsatt känsla (när någon sade ”glad” sade någon annan ”ledsen”), eller liknande känslor. Det uppstod också ibland tveksamheter angående om orden verkligen var känslor eller inte – men eftersom de var under tidspress förde vi inga närmare diskussioner, utan skrev upp de flesta ord som de sade. De själva var dock ganska kritiska, ibland sade någon ”Det där är ju ingen känsla!”, och så sade någon annan att det visst kan vara det (t.ex. om orden ”oval” och ”begraven”). När 10 minuter hade gått gick jag och Ylva ut från respektive rum och tog reda på andra gruppens resultat. Lustigt nog hade den andra gruppen kommit på bara en enda känsla fler än vår grupp! Så när jag kom tillbaka och berättade det blev eleverna ganska uppspelta. En kille reste sig upp och sade något i stil med: ”Vi måste kolla om de har räknat rätt!”. Då sade Teo: ”Vi skulle kunna gå över och titta.”, och sekunden efter hade alla rest sig upp och börjat gå över till den andra klassen! Så vi gick (eller snarare sprang) alla över till det andra klassrummet för att kolla vad de andra hade för ord, varmed det förstås blev en del uppståndelse i deras klassrum, dit vi kom inspringande. Det var flera utrop och ord som ifrågasattes – vissa ansåg att flera ord som den andra gruppen hade inte borde godkännas (t.ex. ”pizzasugen”). Efter några sekunder lyckades Viktor och Ylva dock lugna ner alla och frågade de i vår grupp om de tyckte att något ord inte var godkänt, och om de i så fall hade något argument för saken. Då blev det ganska tyst, och så började några i vår grupp ifrågasätta ord efter ord, och presentera skäl för varför de inte var godkända. Den andra gruppen fick då ge motargument. Exempelvis ifrågasattes ordet ”ofrisk” – en i vår grupp sade att det ju är samma sak som sjuk! Men då sade någon i den andra gruppen att man ju kan vara frisk och sjuk, men om man inte är riktigt är frisk, men ändå inte heller sjuk, så kan man ju vara ofrisk! Även orden ”pizzasugen”, ”Billys pizzasugen” och ”ostkorvsugen” blev ifrågasatta – någon i vår grupp sade att det är samma känslor och att det därför är fusk att ha olika sådana ord. Men i den andra gruppen försvarades dessa med att man ju kan vara sugen på just den saken – en sade att han inte alls gillade ostkorv, men älskade pizza – då kunde han vara pizzasugen men definitivt inte ostkorvsugen, och då är det ju olika känslor! Även andra sådana argumentationer ägde rum som gjorde att de i vår grupp till slut gick med på att alla deras ord var godkända. Då frågade vi om vi skulle gå över och titta på vår grupps ord. Det ville de, så alla började lite kaosartat springa över till det andra klassrummet, men när vi kom dit hade vår grupp faktiskt satt sig de platser de satt på innan, och den andra gruppen satte sig på deras bänkar. Denna gång gick också allting lite lugnare till. Så då började den andra gruppen ifrågasätta några av våra ord, som vår grupp försvarade. Exempel på ifrågasatta ord var ”skjuten” och ”kremerad”. Ett argument mot ”kremerad” var att man ju inte kunde ha känslor om man var död, och blev kremerad. Det mötte någon i vår grupp med att man kan känna sig kremerad även om man inte blev det. Ylva och Teo lyfte då fram denna distinktion mellan att vara något och att känna något. Kan man känna sig som något, men inte vara det, eller vara något, men inte känna sig så? Ja, kunde någon konstatera: Man kan t.ex. känna sig liten även om man inte är det, och vara liten även om man inte känner sig liten. Teo föreslog då en definition på känslor som något man måste både känna sig som och vara samtidigt. Ord som ”liten” och ”kremerad” refererar då inte till känslor, men ord som ”arg” och ”glad” gör det, eftersom man inte kan känna sig arg utan att också vara det, och tvärtom (vilket också hade diskuterats tidigare, för först tyckte någon att det gick att känna sig glad utan att vara det, t.ex. om man var det innerst inne men inte visade det – exempelvis i poker när man fått ett bra kort, sade någon annan – men då argumenterade ett par elever för att man ändå var glad, oavsett vad man visade.). Alla höll dock inte med om Teos definition, och en tyckte att även ord som ”liten” är känslor, just för att man kan känna sig så. Något liknande resonemang fördes om ”skjuten” – även om man inte är skjuten kan man känna sig så, t.ex. om man bli mobbad i skolan, och därmed är det en känsla. Det blev till slut så att även den andra gruppen accepterade vår grupps alla ord.

Leken tog större delen av lektionstiden. Vi ägnade dock sista minuterna åt att komma på frågor, rösta och diskutera i vanlig ordning. En av eleverna sade ”Kan vi inte hålla på till halv med detta?” (vi slutar egentligen kvart över), vilket vi dock inte gjorde. För första gången hade uppvärmningsleken efterverkningar; det kom upp några känslorelaterade frågor (t.ex. ”Vad är man när man är supersugen?”, där en av eleverna alltså ville göra en begreppslig analys av en av de känslor som tagits upp). Den fråga som diskuterades (i drygt en minut, för det fanns inte så mycket tid kvar) var dock en nyhetsrelaterad fråga, om den ledare som just har blivit tillfångatagen och dödad. Frågan var om det verkligen var så att han dödats? När någon frågade ”Varför inte?”, lyftes snabbt några förslag fram på hur hans död skulle kunna vara fejkad. Idag kom det upp hela 13 frågor jämfört med fyra förra gången, och vi tyckte att det var viktigt att ge denna process tid.

Denna gång var eleverna mer aktiva och initiativtagande än förra gången. Att vi lite oplanerat gick över till det andra klassrummet var en rolig och spännande händelse, som dessutom gav energi, om man jämför med att sitta stilla en hel lektion. Detta innebar också att de fick samtala i en stor grupp om ca 30 personer, vilket de hanterade bra efter en stund, med handuppräckning och utan att surra alltför mycket vid sidan av diskussionen. Några reflektioner om handuppräckning: Vi kör ju allt som oftast med den regeln, oavsett om det är uppvärmningslek eller samtal. Det betyder dock inte att den följs – vissa ropar ju ändå alltid ut saker och ting. Andra är dock väldigt noga med att alltid räcka upp handen när de vill säga något. Då har vi haft denna strategi: Som samtalsledare premierar vi alltid handuppräckning. Men om ingen räcker upp handen och någon säger saker rätt ut, brukar vi lyssna på vad de säger. Det skulle kännas löjligt att inte göra det, och dessutom avbryter man ju ingen om det är tyst innan, och då saknar ju regeln egentligen betydelse. Så fort någon räcker upp handen och någon annan samtidigt säger saker rakt ut, ger vi dock konsekvent handuppräckaren ordet, och lyssnar på vad den personen har att säga i första hand. På så sätt vill vi pusha dem att följa denna regel. Det fina med filosofiska samtal är att man i princip alltid kan få ordet när man räcker upp handen, i och med att samtalet och ens deltagande är kontinuerligt. Det är inte så att flera konkurrerar om att säga rätt svar, och att de andra måste ta ner handen och vara tysta när en person har sagt det. I stället blir det så att när en har sagt sitt, kan nästa fortfarande säga sitt (om det då inte var exakt samma sak), och alla som har något att säga och räcker upp handen kan på så sätt få ordet i slutändan. Att veta detta kan ju faktiskt sporra en att räcka upp handen – man behöver sällan ropa ut något för att hinna före någon annan med att säga ett svar.

Även om aktiviteten var större idag, var det dock fortfarande så att framförallt tjejerna i denna grupp var väldigt inaktiva. Endast en tjej var aktiv, och någon av de andra pratade bara i enstaka fall. Ibland viskade en tjej till killen bredvid, så att han skulle säga saken högt – kanske vågar de inte prata? Vi skulle vilja få igång dem på något sätt, t.ex. genom att leka någon speciell lek som skulle kunna intressera dem, men vi vet ännu inte riktigt vad.

Fjärde besöket i Luleå för Teodor och Caroline

Torsdagen den 28/4 hade vi (Teodor och Caroline) vårt fjärde samtal på Ormbergsskolan, men med en ny klass. Vi hade den grupp som Viktor och Ylva hade haft tidigare, och de var i den grupp som jag och Carro varit i de andra samtalen. Bland det första som hände var att någon frågade ”Ska vi inte ha Viktor och Ylva idag?”. Efter det presenterade vi oss och sedan fick de sätta sig i en ring innanför borden. Några elever kom sent och flera var borta.

Uppvärmning

Uppvärmningen denna gång var inspirerad från Jonathan och Lara. Leken började med att vi ställde frågor (17 st., vissa filosofiska, andra rent empiriska) och eleverna skulle svara tvärt om mot vad de trodde. Om de trodde att svaret var ”Ja” skulle de således svara ”Nej”, och vice versa. De fick svara rakt ut i luften när de trodde sig ha ett svar, och alla var faktiskt aktiva i denna lek, och de flesta förstod snabbt hur de skulle svara, även om det ibland blev vissa misstag. Man märkte också att de tog längre tid på sig att fundera på de frågor som hade uppenbart filosofisk karaktär (t.ex. ”Är det fel att ljuga för en kompis?” eller ”Finns Gud?”), och att svaren ofta var mer spridda på dessa. Leken var uppskattad av eleverna, så vi fortsatte med att de själva fick komma på frågor och läsa upp, och att alla andra skulle svara, vilket också funkade bra. Nästan alla ställde frågor, och de var av varierande karaktär; vissa var mer filosofiska och andra mer empiriska. En del frågor av empirisk karaktär, t.ex. ”Är gräs grönt?” och ”Flyger fiskar?”, väckte dock filosofiska diskussioner, eftersom eleverna tolkade dem olika; Någon menade att det rätta svaret på ”Flyger fiskar?” är ”Nej” (vilket alltså betyder ”Ja”) eftersom det finns vissa fiskar som flyger, medan andra tolkade frågan mer som ”Flyger fiskar normalt sett?”.

Frågeställning, omröstning och samtal

Uppvärmningen gick ganska fort, så det fanns en hel timme kvar till själva samtalet. Det väcktes endast fyra frågor denna gång, och eleverna var ganska tysta under samtalet. Detta kan ha berott på flera olika saker, men den huvudsakliga anledningen är nog att vi hade bytt samtalsledare, och att eleverna därför blev lite blyga eller inte riktigt visste hur de skulle förhålla sig till oss eller vad som väntades av dem. Vi hade flera sätt att tackla denna situation: bl.a. hade vi många öppna omröstningar om olika frågor, och då tog alla ställning. Det var alltså inte så att ingen tyckte något, utan de ville eller vågade av någon anledning bara inte säga vad de trodde/tyckte rakt ut. Vi som samtalsledare tog också en mer aktiv roll ju längre samtalet led, och ställde följdfrågor för att få igång diskussionen. Mot slutet blev eleverna lite mer aktiva, vilket kan ha berott på detta men också kan ha berott på att de kände sig tryggare med oss som samtalsledare. Dessutom gick vi över till att diskutera den fråga som fått näst flest röster mot slutet av samtalet, vilket förde in nytt bränsle i diskussionen. De frågor som diskuterades var ”Är alla brottslingar sjuka, eller onda?” och ”Hur skulle livet vara utan datorer för oss?”.

/Teodor

Tredje samtalet för Ylva och Viktor i Luleå

Tankelek

Vi hade vårt tredje samtal i vår grupp nu i måndags den 11 april. Vi inledde med en tankelek/logisk övning som vi inte trodde skulle ta speciellt lång tid. Vi hade fel! De var väldigt engagerade och ville fortsätta och fortsätta resonera. Även elever som inte i vanliga fall brukade vara muntligt aktiva var det denna gång. Eftersom en viktig bit är att låta eleverna ta den tid som behövs och inte hasta på tankeprocessen så mycket, lät vi gladeligen saker och ting ta sin tid, trots att detta ”inkräktade” på det vi hade tänkt göra efteråt. Därmed berättar vi framför allt om just denna tankelek.

En av anledningarna att inte gå direkt på elevernas frågeställande, röstning och samtal utifrån detta, var att eleverna har haft en tendens att komma igång bra med någon inledande, aktiverande, filosofisk lek. Vi har försökt göra lekar av det slaget att eleverna på ett mycket lättillgängligt sätt ska kunna engagera sig muntligt. Vissa har nämligen inte direkt vågat ge sig in i samtalen muntligt (även om de verkligen tycks engagera sig tankemässigt) ännu i så hög utsträckning. Idag blev det dock annorlunda.

Lustigt nog har vi fått reda på denna lek på Stockholms universitet genom filosofistudier, men den går tydligen mycket väl att använda i t.ex. årskurs 6, så länge man låter den ta tid.

Leken gick till på följande sätt:

  1. Eleverna fick se ena sidan av 4 olika papperskort som vi hade förberett innan.
  • På kort 1 stod det ”K” på den sida som eleverna såg.
  • På kort 2 stod det ”L” på den sida som eleverna såg.
  • På kort 3 stod det ”3” på den sida som eleverna såg.
  • På kort 4 stod det ”5” på den sida som eleverna såg.
  1. Vi berättade att på varje kort fanns det en bokstav på ena sidan och en siffra på andra sidan. Detta visste man helt säkert.
  2. Sedan presenterades eleverna för följande regel: ”Om det står K på ena sidan, så står det 3 på andra sidan”.
  3. Tankeleken går sedan ut på att (gärna tillsammans) resonera sig fram till vilka kort man måste vända för att vara säker på om regeln stämmer eller inte i just detta fall för just alla dessa 4 kort. Man ska välja så få som möjligt, och de man väljer vänds samtidigt. (Man kan alltså inte vända ett kort i taget.) (Alltså: man vill hitta den minsta mängden kort som det krävs att man vänder för att avgöra regelns riktighet.)

Vi körde leken två gånger, fast med olika baksidor på korten. Första omgången lät vi regeln vara sann och andra omgången lät vi den vara falsk. (Resonera gärna själva om vilka kort man måste vända innan ni läser vidare. =) )

Första omgången fick eleverna först resonera i smågrupper efter att de hade presenterats för hur leken gick till. Samtalen tog fart ordentligt! Eleverna var ivriga och verkade tycka att det var spännande. De var inte direkt sugna på att bara vända på korten (vilket vi nog trodde att de skulle vara), utan de verkade just sugna på att diskutera saken. Sedan gick vi en ”runda” så att varje grupp (ej varje enskild person) sa hur de tänkte. Vi la fokus på varför de ville vända det/de kort de ville vända, snarare än vilket/vilka kort de ville vända. Resonemangen var väldigt olika, vilket gav en god start för gemensamt resonemang. Inga kort vändes förrän alla var överens om att just detta/dessa kort skulle vändas. Oftast behövde vi inte alls ingripa och ge argument, utan hade mer rollen av att fördela ordet och fråga frågor såsom ”Varför tänker du så?” och ”Vill någon av er andra förklara hur ni tänker att person X menade?”. Följande förslag kom upp på kort som behövde vändas.

”K”

(Detta förslag kom tidigt i samtalet.) En del av eleverna sa att man bara behöver vända på kortet ”K”, eftersom om det var en 5:a på andra sidan av detta så visste man att regeln inte var sann. En del tänkte också att om det då istället faktiskt var en 3:a på andra sidan, så visste man att regeln gällde. Efter ett tag kom eleverna dock fram till att, även om det var en 3:a på andra sidan så kunde man inte vara säker på om regeln stämde eller inte (eftersom den, för att den skulle vara sann, behövde stämma för samtliga kort).

”K” och ”3”

(Detta förslag kom också tidigt i samtalet.) En del elever sa att man behövde vända på ”K” (med samma resonemang som de som tyckte att man enbart behövde vända på ”K”) och ”3”, eftersom det kunde vara ett ”L” på andra sidan av ”3”, och då tyckte de att regeln inte kunde stämma. Det tog lång tid innan eleverna kom på (med varandras och vår hjälp) att detta inte spelade någon roll för huruvida regeln stämde eller inte. Till hjälp presenterade Viktor ett analogt exempel för dem som lät ungefär så här:

Tänk er att vi istället skulle ha haft en vanlig kortlek, där alla korten hade blå baksida. Tänk er att regeln då skulle säga ”Om det är en kung på ena sidan, så är det blått på andra sidan”. Skulle det då betyda att om det är blått på ena sidan, så är det en kung på andra sidan?

Eleverna enades om att det i detta fall snarare kunde vara vilket nummer 1-10 som helst, eller vilken som helst av knekt, dam eller kung. Bara för att det var en blå baksida behövde det inte vara en kung på andra sidan, menade de. Flera av eleverna förde sedan över detta resonemang på de fyra kort som vi hade framför oss, och började argumentera för att man inte behövde vända på kort 3.

En del tänkte också att om det då istället faktiskt var ett K på andra sidan, så var detta skäl att tro att regeln gällde (liknande resonemang som under rubriken ”K” ovan). Efter ett tag kom eleverna dock fram till att, även om det var K på andra sidan så kunde man inte vara säker på om regeln stämde eller inte.

”K”, ”3” och ”5”

(Detta förslag kom relativt sent i samtalet.) Ytterligare andra sa att man behövde vända på ”K”, ”3” och ”5” (med samma resonemang som de tidigare eleverna hade om ”K”, ”3”), eftersom om det var ett ”K” på andra sidan av kort 4 så skulle regeln inte stämma. Det tog ganska lång tid innan alla elever var övertygade om detta.

Alla kort

En del elever tyckte att det var lika bra att vända alla. Då fick vi återigen poängtera att man skulle vända så få som möjligt, och höra med dem om de tyckte att alla behövde vändas. (Ett sätt att säga om de inte accepterar denna del av leken är att låtsas att det kostar pengar att vända kort, så att de därför vill vända på få. Detta skapar dock en hel del nya problem av spelteoretisk karaktär, så som att de kan vilja börja satsa på att inte vända alla kort som behövs, och då blir leken mycket mer komplex, och det krävs för avancerad beslutsteori för att resonera sig fram till vad man bör göra, så detta är tveksam lösning).

”K” och ”5”

Efter ganska lång tid började eleverna, efter många ”Men…”, ”Om…”, ”Varför?” och ”Hur menar du?”, tycka att det rimligaste var att vända ”K” och ”5”, eftersom de hade kommit fram till att de, oavsett vad som fanns på andra sidan om ”3” inte kunde vara säkra på om regeln gällde eller inte. Generellt verkade eleverna också tycka att ”L” var det kort som var oviktigast för att bedöma regelns giltighet. Det spelade ingen roll vad det var på den andra sidan, för man kunde ändå inte vara säker på om regeln stämde eller inte. De tyckte alltså att det som var viktigast att vända på var:

  • ”K”, eftersom detta kunde visa att regeln inte stämde om det var något annat än 3 på andra sidan. Men om det istället var 3 på andra sidan, visste man inte säkert om regeln gällde eller inte, om man inte också vände ”5”. Därför ville eleverna också vända:
  • ”5”, eftersom detta kunde visa att regeln inte stämde om det var K på andra sidan. Men om det istället var något annat än K på andra sidan kunde man inte vara säker på om regeln gällde eller inte, om man inte också vände ”K”.

Samtalet efteråt

Efter allt detta ställde eleverna frågor. Det gjordes något försök att ställa någon fråga om leken, men det blev mest på skämt (kanske eftersom personen inte riktigt kunde komma på hur en fråga skulle formuleras som tog upp det man undrade över.). Kanske kommer det upp något vid senare tillfälle.

Den fråga som röstades fram var ”När kommer människoätten att dö ut?” Denna ställdes av en elev som inte tidigare hade ställt någon fråga explicit, och som inte hade deltagit muntligt i samtalen tidigare. Det kändes jättebra att denna elev vågade engagera sig på det sättet och att just denna fråga uppmärksammades och röstades fram! Efter ett tag hade två positioner utkristaliserat sig: de som trodde att människorna skulle dö ut när solen slocknade, och de som trodde att vi skulle klara av att resa någon annanstans. Efter ett tag hade de dock svårt att ge eller utvärdera argument för någon av positionerna, och vi tog då diskussion i smågrupper. Därefter diskuterades det framförallt med fokus på kreativa idéer om hur människorna skulle kunna klara sig efter det att solen slocknar. De olika möjligheterna som eleverna föreslog var:

  • Vi åker till en ny planet som ligger vid en annan sol. Ett motargument mot detta var att vi skulle vara tvungna att bo flera generationer i rymdskepp (och detta var problematiskt eftersom astronauter genomgår flera års träning innan de åker upp, varvid det krävs träning för att kunna bo på ett rymdskepp, vilket skulle medföra att de som föddes på skeppet skulle dö, eftersom ingen var utbildad att klara skeppet). Ett förslag på hur detta skulle hanteras var att bygga in chip i folks huvuden. Givet detta kom då det nya förslaget:
  • Vi bor i ett rymdskepp istället för på en planet. (Detta med motiveringen att vi, om vi skulle resa någonstans, ändå skulle vara tvungna att åka länge i ett rymdskepp, och då kunde vi lika gärna stanna där.)
  • Vi flyttar hela jorden. Ett argument emot detta var att det skulle bli så kallt om vi flyttade den från solen. Då kom dessa två förslag upp på hur detta problem skulle hanteras:
  • Vi samlar in värme nu (genom att flytta jorden närmare solen) så att vi klarar oss medan vi flyttar jorden till nästa solsystem, när solen slocknar.
  • Vi bygger en ny sol, som vi kan ha med oss.
  • Vi flyttar solen (men detta gavs fort upp).

I slutet tog vi en handuppräckning där eleverna fick visa vilket av alternativen de trodde var det mest rimliga. Man behövde inte ta ställning om man inte ville. Absolut flest röster fick det första förslaget: ”Vi åker till en ny planet som ligger vid en annan sol”.

Tredje besöket i Luleå för Caroline och Teodor

Måndagen den 11/4 2011 genomförde vi (Caroline och Teodor) vårt tredje besök på Ormbergsskolan. En kul sak innan vi började var att när vi samtalsledare stod utanför klassrummet och pratade med lärarna så frågade en av eleverna där inifrån om de ska sitta i ring idag, vilket de skulle. När vi sedan kom in i klassrummet hade de gjort en helt perfekt cirkel med sina stolar (tidigare har vi fått ”fixa till” cirkeln, för att de inte satte sig nog nära varandra osv.). De verkade sporrade inför samtalet denna gång!

Uppvärmning

Vi körde igång direkt med uppvärmningen, som var en logik-lek. Vi lade fram fyra kort, där det på ena sidan var en bokstav och på andra sidan en siffra på respektive kort. De fick endast se ena sidan på de fyra korten, där det på respektive kort stod: ”K”, ”L”, ”5” samt ”3”. Teo uttalade teorin ”Om det är ett K på ena sidan, är det en 3:a på andra sidan”, och så fick eleverna uppdraget att, genom att vända på så få kort som möjligt, avgöra om teorin stämde eller inte. De fick själva dela in sig i fyra smågrupper och diskutera. De var riktigt aktiva och engagerade i problemlösningen, även de som inte hade sagt så mycket på tidigare samtal. Sedan fick varje grupp presentera sitt förslag.

Alla var överens om att man ska vända på ”K”, för då ser man ju om det står 3 på andra sidan – om det inte gör det, så är teorin falsk, och om det gör det … Ja, vad händer då? Här fanns det olika åsikter. Vissa sade att teorin då är sann. Efter en stund kom dock någon på att det inte räcker som bevis, utan, som någon annan senare sade, så är det ett tecken på att det kan vara sant. Det kunde ju nämligen vara så att det fanns ett K bakom något kort med en siffra som inte var 3 – närmare bestämt kortet ”5”. För att slutgiltigt bevisa att teorin var sann var man således också tvungen att vända på kortet ”5” för att se att det inte var ett K bakom. Detta (att vända på korten ”K” respektive ”5”) var själva lösningen på problemet, som egentligen endast två i klassen kom på självmant, men de lyckades övertyga de andra om saken genom att argumentera. Detta var dock inte särskilt lätt, och det tog ganska långt tid för många att förstå varför man behövde vända på ”5”. Någon tyckte som sagt först att vändningen av ”K” räckte som bevis. Andra tyckte att man lika gärna kunde vända på ”3”, med motiveringen att man då ser om det är ett K på andra sidan. En svårighet var därmed att skilja på teorin ”Om det är ett K på ena sidan, är det en trea på andra sidan” och på påståendet ”Om det är ett K på ena sidan, är det en trea på andra sidan, och om det är en trea på ena sidan, så är det ett K på andra sidan”. De flesta förstod denna distinktion och försökte förklara för de som inte förstått, bl.a. genom att säga att bakom ”3” kan det lika gärna vara bokstaven ”L”, utan att teorin var motbevisad. Eftersom det fanns så många åsikter hade vi till slut en öppen omröstning om vilka kort vi skulle vända på, där ”K” (som fick allas röster) och ”5” (som fick 12 av 16 röster) vann. ”3” och ”L” fick inga röster. Efter att vi vänt på korten fortsatte vi diskutera, och en slutsats blev att det krävs mer än en undersökning för att avgöra om teorin stämde – man måste vända på två kort, och de flesta verkade förstå detta. Flera som tidigare haft mycket bestämda övertygelser om vilken metod man måste använda, hade ändrat sig när leken var slut. Eleverna var som sagt verkligen engagerade, och många som i princip aldrig hade pratat förut var mycket aktiva, speciellt de två som knäckte problemet. Detta höll i sig in i samtalet, där de tog mer plats än vad de har gjort tidigare samtal. Vi tror att det gav dem självförtroende att klara uppgiften och förklara sina ganska komplicerade logiska tankebanor för de andra.

Frågeställning och omröstning

Efter uppvärmningen fick eleverna börja fundera på och ställa frågor en och en. Trots prasslet förra gången gjorde vi ännu ett försök att ge dem papper att skriva ner sina frågor på, och förklarade att man kan använda dem senare att anteckna på (varmed det inte var en bra idé att knyckla ihop eller riva sönder pappret). Fortfarande var det dock en del prassel, även om det var betydligt bättre än förra gången. Idag fick eleverna för första gången gå fram till tavlan och skriva sitt namn efter sin fråga, med inspiration från Södra teatern. De röstade blundande och fick två röster var. Denna gång fick de endast lägga en röst per fråga. Vi presenterade bara vilken som fick flest.

Samtal

Vi diskuterade frågan ”Varför hatar typ alla Justin Bieber?”. Några olika argument lades fram: Att han gör dålig musik, att han sjunger dåligt, att han har fult utseende, samt slutligen att han var framgångsrik och att folk därför var avundsjuka. Dessa argument fick olika följdfrågor. När någon sade att han är ful sade någon annan ”Men det är ju bara din åsikt att han är ful, vissa tycker ju att han är jättesnygg!”. Är han då ful? Det påpekades att han har en hel del galna fans som älskar honom – alltså finns det ju de som tycker olika, och vem har då rätt? Det blev även en diskussion om huruvida de ovan uppräknade anledningarna var tillräckliga för att ogilla en person. Teo frågade om de skulle ogilla någon i den andra klassen bara för att personen sjöng dåligt, varmed det svarades att det spelar roll om man känner personen. Om man känner personen spelar sångröst och utseende mindre roll – man vet ju ändå att personen är snäll. Men om man inte känner personen får man göra en bedömning på mer ytliga egenskaper. Några var dock inne på att man inte kunde göra en riktig bedömning av en person och ogilla denna om man inte känner personen. Då är det i stället så att man ogillar t.ex. musiken men inte personen.

Idag var tjejerna mycket aktivare än i tidigare samtal. Den enda riktigt aktiva killen var ganska osaklig och sade en hel del oseriösa saker, vilket gjorde att en del tid gick åt att ta honom på allvar och reda ut vad han sade. Han drog på så sätt tyvärr ned nivån en hel del. I övrigt var gruppen dock väldigt aktiv – många räckte upp händerna och hade åsikter, och då framförallt bland tjejerna, vilket var intressant. Det finns olika förslag på förklaringar till detta. Kanske berodde det på att tjejerna idag hade haft större möjlighet att påverka vilken fråga som vann, i och med den nya omröstningsmetoden där man inte kan lägga två röster på samma fråga (och vi har ju märkt tidigare att några killar har en tendens att lägga två på samma medan de flesta tjejer i klassen sprider ut sina röster). Om så är fallet kanske det därmed valdes en fråga som tjejerna var mer intresserade av än tidigare frågor. En annan teori är att uppvärmningen (där vissa av tjejerna var aktivare än vanligt) verkligen värmde upp dem och att detta höll i sig in i samtalet. Särskilt en tjej som tidigare alltid varit tyst, kom igång ordentligt på uppvärmningen, i och med att hon var en av dem som först kom på att man skulle vända även på kortet ”5”. Kanske blev de andra sporrade av detta. En ytterligare förklaring kan vara att en av oss idag satt bland tjejerna, till skillnad från tidigare, och att vår placering kan påverka de som sitter närmast att prata mer. Förmodligen blir alla elever också mindre och mindre blyga ju fler besök vi gör.

Andra samtalet i Luleå för Teodor och Caroline

Torsdagen den 7/4 2011 hade vi (Teodor och Caroline) det andra samtalet med en årskurs 6:a på Ormbergsskolan.

Uppvärmning

Vi började med att de fick ställa stolarna i en cirkel framför bänkarna och sitta precis i den ordning som de satt bakom bänkarna (de har bestämda platser), vilket vi gjorde för att de inte skulle sätta sig bara bredvid sina närmaste kompisar och för att få en någorlunda jämn könsspridning. Vi värmde upp med samma lek som vi gjort förra gången, som går ut på att någon gömmer något i handen och de andra ska gissa vad genom att ställa från om objektets egenskaper. Denna gång skulle dock någon elev gömma något i handen istället för vi. Detta var uppskattat, och eleverna ville fortsätta fler gånger än vad vi planerat, vilket vi därför gjorde. Några intressanta saker som dök upp var att en elev som gömde en enkrona svarade ”ja” både gällande om den var rund och om den var platt, varmed någon utbrast ungefär ”Men den kan väl inte vara både rund och platt?”. En tredje elev svarade dock med att visa med händerna att den ju kunde vara rund på en ledd och platt på en annan, och efter denna demonstration tog det inte länge innan de listade ut att det var en enkrona. När det var en öronpropp som gömdes kom eleverna efter ett tag på att det hade något med kroppen att göra. Efter att sedan ha kommit fram till att man hade saken till huvudet frågade en elev ”Är det en hårklämma?” och sedan frågade en ”Är det en hårsnodd?”, varefter en elev måste ha insett att det är smartare att ställa en generell fråga, och frågade ”Är det något till håret?”. Ett antal gånger frågade någon om sådant som uteslutits av tidigare frågor, och vid flera av dessa tillfällen var det någon annan som påpekade att vi ju redan visste detta.

Frågeställning och omröstning

Efter uppvärmningen fick eleverna ställa frågor en och en, vilket de accepterade direkt trots att någon frågade om de fick vara två. Att vi ville att de skulle komma på frågor var för sig berodde bl.a. på att de ska få öva sig i att tänka självständigt och för att det lätt kan bli splittrat och mer fokus på det sociala än vad som är önskvärt. Förra gången var de flesta frågorna etiska till sin natur, men denna gång var frågorna av mer olika karaktär (fast de var alla filosofiska), bl.a. flera kunskapsrelaterade frågor.

Även denna gång fick eleverna lägga båda sina röster på samma fråga om de ville. Vi ser dock en tendens att några personer varje gång väljer att lägga båda sina röster på samma fråga, medan andra mer försiktiga personer sprider ut sina frågor. Det är mycket större sannolikhet att det blir en fråga som man röstar på om man lägger båda rösterna på samma än om man sprider ut dem, varmed denna procedur kanske inte är rättvis med tanke på att eleverna verkar ha olika beslutsmetoder. Därför ska vi nog inte låta dem göra detta i fortsättningen.

Samtal

Den fråga som kom att diskuteras var ”Kommer jorden att gå under 2012?”. En stor del av samtalet kretsade kring mayaindianernas kalender som hade slutat år 2012, och om detta gav oss skäl att tro att jorden skulle gå under 2012. Ett intressant argument som presenterades var att det av vissa hade förutspåtts att jorden skulle gå under år 2000, men den gjorde ju inte det, så varför ska vi nu tro att jorden kommer gå under? Andra argument mot att jorden ska gå under 2012 som togs upp var att kalendern kanske slutade vid 2012 av någon annan anledning än att jorden skulle gå under (t.ex. att mayaindianerna var för lata för att fortsätta, eller att de blev attackerade och inte kunde fortsätta), att mayaindianerna skämtade med oss, att ”kalendern” egentligen var något annat, och att mayaindianerna sysslat med skumma saker (t.ex. sagt att hästar och människor är samma sak) och därför inte var trovärdiga. Det diskuterades även hur jorden skulle gå under om den skulle göra det – skulle det vara på grund av kärnkraftsolyckan i Japan (vilket motargumenterades med att Tjernobyl var värre), en meteorit eller kanske en ny istid?

Vi avslutade med att rösta öppet om vad vi trodde att svaret på frågan var så att alla fick se vad alla trodde. Första alternativet (”Jorden kommer att gå under 2012”) var det ingen som trodde på, och de flesta trodde att jorden inte skulle gå under 2012, medan några sade att de inte visste. Kanske är det så att ingen vågade rösta på första alternativet för att ingen annan gjorde det? En elev hade dessutom tänkt avstå från att rösta, men när han såg att alla andra trodde att jorden inte skulle gå under så sade han typ ”Ja, då tror väl jag också det”. Så kanske man ska rösta blundande nästa gång, och sedan redovisa rösterna.

Första samtalet i Luleå

Torsdagen den 31/3 2011 hade vi (Caroline och Teodor) det första besöket i årskurs 6 på Ormbergsskolan, i den ena av de två grupperna. Sammantaget kändes besöket lyckat och vi tyckte att det verkar vara en trevlig grupp med många tänkare.

Presentation av oss

Vi började med att presentera oss. När vi berättade att vi läste filosofi, frågade någon vad filosofi är. Vi sade något i stil med att man kan diskutera viktiga frågor, och att de kommer att få prova på det under de här träffarna. Vi räknade då upp några exempel på filosofiska frågor, däribland ”Vad är rätt eller fel att göra i olika situationer?” samt ”Är det rätt att ljuga?”.

Händelse / uppvärmning

Gruppen fick sedan värma upp med ett par lekar. I den första höll den ena samtalsledaren något i handen, och så skulle gruppen gissa vad det var genom att fråga om dess olika egenskaper eller gissa på precis vad det var. Den som höll i saken svarade ”ja”, ”nej”, ”vet inte” eller ”irrelevant”, det sista om frågan inte hade med saken att göra. I den efterföljande leken hade båda samtalsledarna något (samma sak) i ena handen. Gruppen skulle återigen gissa vad vi hade i händerna och de fick fråga oss varannan gång, men de fick veta att den ena av oss ljög om allt, och den andra talade sanning om allt. Lekarna var mycket bra uppvärmningar; gruppen kom igång och verkade ha kul trots att de var ganska blyga.

Frågeställande och omröstning

Eleverna fick välja om de ville fundera på frågor själva eller två och två. Vi gick runt cirkeln ett varv och de fick presentera sina frågor. Flera frågor var av moralisk karaktär (vi tror att presentationen av vad filosofi är kan ha planterat en idé hos eleverna om att filosofiska frågor har med moral att göra – dessutom var en av frågorna ett av de exemplen på filosofiska frågor räknades upp). När eleverna ställde frågorna fick de kort förklara varför de ställt just de frågorna, om de hade någon särskild anledning. Vissa frågor hade med händelser i omvärlden att göra (t.ex. det som hänt i Japan).

Det föreslogs att blundande omröstning skulle ske. Någon ifrågasatte dock förslaget och tyckte att det var onödigt. Vi frågade varför, och om alla höll med om det, vilket resulterade i en kort diskussion om det var ett bra sätt eller inte, och kom till slut fram till att det var bra (en person framförde argumentet att man då undviker att rösta på en fråga som man egentligen inte vill diskutera, bara för att alla andra röstar på den). De fick två röster var, och eftersom de ville kunna lägga två röster på samma fråga (denna idé framfördes av en av eleverna), fick de räcka upp två händer i sådana fall. Samtalsledarna röstade inte och kom heller inte med förslag på frågor.

Samtalet

Frågan ”Är det okej att ljuga?” vann omröstningen. Eleverna fick inte veta hur rösterna var fördelade; vi antecknade rösterna på papper. Personen som föreslagit den vinnande frågan fick inleda samtalet med sina tankar. Eleverna fick räcka upp handen för att få ordet, vilket de allt som oftast gjorde. Vi strukturerade upp samtalet med frågor som: ”Ska du svara på det han/hon sa, eller är det något nytt?”. Här insåg eleverna direkt skillnaden mellan att svara på det någon nyss sagt, och att ta upp en ny tråd. De som sade att de ville säga något nytt klarade bra av att hålla kvar tanken och vänta tills den tidigare frågan var färdigdiskuterad. Andra frågor till eleverna som gav struktur åt samtalet var följande: ”Förstod ni andra vad han/hon menade?”, och om någon förstod: ”Kan du förklara vad han/hon menade?”, och sen en återkoppling: ”Var det så du menade?”. Vi försökte även få dem som uttryckte sig oklart att verkligen slutföra sin mening och förklara vad de menade på ett fullständigt sätt. Ganska ofta behövde vissa pushas till detta.

Samtalet förlöpte bra; det fanns i princip alltid händer uppe. Sammantaget var klassen väldigt aktiv i diskussionen (utom ett par stycken som var helt inaktiva). Några elever var dock även ganska aktiva utanför diskussionen, vilket kan sägas vara ett problem vi stötte på. Att några pratade mycket med varandra utanför samtalet ledde till ett bakgrundssurr som ju störde samtalet, och dessutom missade de själva vad som sades i samtalet. Vi försökte att inte ”skälla” eller bli sura, utan åtgärda detta på ett annat sätt. Vi gick ofta in i deras ”utanförsamtal” och frågade vad de sade, och varför, och på vilket sätt det hängde ihop med samtalet. Det skulle förhoppningsvis få dem att inse att varje sak de säger är viktig för samtalet (även om de mumlar det till en kompis bredvid), och därmed vill ju vi andra också höra det, och vi tar innehållet på allvar – det man säger spelar roll. Vi upplevde att ”utanförpratet” faktiskt minskade något mot slutet, och att fler lyssnade aktivt på samtalet.

Efter besöket hade tydligen en elev i någon av grupperna kommenterat samtalet till läraren: ”Det var ROLIGT att ha filosofi! Ska vi ha det igen?”. Det verkar med andra ord som att inte bara vi tyckte att det var kul!