välkommen att kommentera

hej

Samtalen löper på och vi har som ni förstår en mängd utmaningar som har mindre med filosofi att göra och mer med dagsformen i klassrummen, klassrumskultur mm. Vi hoppas att några elever tittar in här och passar på att säga något. Vi hoppas samtalen gör skillnad-vi hoppas en del fortsätter själva och att man läser den manual som vi skickat ut och kommer på vår konferens 27 januari.

Sezuan i Katrineholm – Johan, vecka 48

Veckan som gått
Det har varit en bra vecka, med både utmaningar och samtal som flutit på lite av sig själva. Den här veckan har jag varit i fyra skolor med ganska varierande omständigheter. En av var på en mindre före detta bruksort och hotades av nedläggning, en annan var en stor skola inne i stan, och två var i mindre områden en bit utanför stan. Det är ganska stor skillnad i filosofisk nivå och lugn i klasserna. Ibland är de stökiga samtalen roligare, när man känner att man till slut lyckades komma åt någonting intressant som eleverna gick igång på. De allra roligaste samtalen, för mig, är de där det är lugnt men där man känner att man ändå lyckas leda dem dit de inte skulle gått ändå.

Hinder och utmaningar
Det finns en del hinder som återkommer i klasserna. Ett exempel är den stökiga klassen. Då är det en del elever som gör saker som att ropa rakt ut, boxa till andra, resa sig upp och gå runt, viska med andra, och spela på telefon eller surfplatta. Under veckan hade jag tre eller fyra klasser som dominerades av sådana tendenser. Då går det mycket tid till att säkerställa att alla hörs och känner att de får plats i gruppen. Bäst funkar det i samtalet när man tar deras skojkommentarer på allvar och försöker hindra deras andra beteenden. Två fall handlade samtalet om Guds identitet, och båda klasserna gick igång på motfrågan: vad skulle man kunna kräva av Zlatan/Den finska hockeyspelaren för att bevisa att hen är Gud? Duger det att gå på vatten? Räcker det verkligen?

Ett annat hinder är de elever som verkar stänga av. De hittar inte på frågor, undviker att svara i rundorna och har nära till mobilen. Att köra dubbla ringar verkar fungera bra, för då kan de bara säga det som den som satt bakom sa. Det hjälper dock inte alltid.

Det samtal jag känner mig mest kritisk till mitt eget beteende är dock det samtal med tolv riktigt duktiga elever. Jag misslyckades med att utmana dem, utan lät diskussionen flyta på och det kom att bli mer politik och praktik än filosofi. En av eleverna kommenterade detta lite besviket efteråt, och då insåg jag mitt misstag. Jag var helt enkelt lite oförberedd på det efter alla andra typer av utmaningar.

Inför nästa vecka
Nu känns det som att det börjar bli dags att verkligen få till schvungen i mina presentationer. Effektivt och ändå inte upprepat, och se till att inte missa saker bara för att jag har sagt det så ofta förut. Det händer en del nu, inser jag.

Frågor
Varför har människor olika identitet i olika sammanhang?
Har vi så god moral som vi tror?
Vem är du som person?
Varför byter man identitet på olika platser?
Har man olika identitet när man är med olika personer?
Kan Gud vara en hockeyspelare med pungskydd?
Hör Gud bön?
Vem bestämmer vad som är rätt och fel och gott och ont?
Varför väljer man att göra det onda?
Vem är Gud?

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 47

Veckan som gått
Det rullar på rätt bra nu. Samtalen har varit betydligt mer varierade den här veckan än förra veckan, vilket har varit en stor lättnad för mig. Många av samtalen har dessutom varit bra och några till och med genuint intressanta för mig personligen, vilket är en kul bonus. Ett argument som kom upp i en diskussion om huruvida det var rätt att döda djur, trots att det var fel att döda människor, var att moral bara gäller för en art och bara för individer inom den arten. Hade tiden tillåtit hade det varit spännande att utveckla om vi verkligen inte har några förpliktelser mot individer av andra arter.

En annan diskussion började i frågan hur världen skulle vara utan ondska, och kom att hamna i frågan huruvida sport var ont eller gott, via argumentet att världen skulle vara tråkig för att det inte skulle finnas sport. Tanken var dels att det förekommer våld inom de flesta sporter, vilket antogs vara ont i sig, och dels att bara det att man ville att de andra skulle förlora, vilket antogs innebära lidande för dem och därmed var ont. Jag fick en känsla av att diskussionen fångade flera som ofta inte blir intresserade av filosofisamtal.

Utanför klassrummet
Mina tankar har den här veckan kretsat mycket kring alla de omständigheter som är elevernas vardag. Kärleksrelationer av komplexitet som känns svår att föreställa sig är något några elever lever med varje dag. Deras föräldrars liv, med arbetslöshet, byte av bostad, och kärleksliv är något de förväntas stänga av när de kommer till skolan. Ibland har skolan fotbollsmatch och det dyker bara upp tolv personer av trettio och de tolv är mentalt ändå på matchen. Eller bara en sådan sak som att en del knappt äter lunch – och det gäller alla åldrar och kön. Detta har fått mig att fundera mycket kring hur stor påverkan våra tankar som samtalsledare egentligen har för samtalskvalitén. Å ena sidan tror jag säkert att små förändringar skulle kunna avgöra ett helt samtal, att det finns kritiska punkter där man kan påverka samtalet avsevärt. Å andra sidan undrar jag om inte samtalskvaliteten allt som oftast avgörs av helt externa faktorer.

Inför nästa vecka
Jag känner starkt att jag måste börja jobba mer med tolkning, efter att ha hört om ett av Lizas samtal i en klass där det inte fanns ett gemensamt språk. De lyckades tolka varandra genom kroppsspråk och gemensamma erfarenheter och Lizas tydliga agerande. Det är något jag vill bli mycket bättre på. Jag ska också fundera på avvägningen mellan ”alla får säga någonting” och ”det blir ett fortskridande samtal som kommer någonstans”. I vissa klasser, med många elever hinner man inte med så väldigt mycket mer än ett par rundor. Alla känner sig inkluderade, vilket är bra, men samtalet blir inte så intressant, vilket är oönskvärt.

Frågor
Varför måste man ibland ha flera identiteter för att bli accepterad?
Varför är man olika personer i skolan och hemma t ex?
Känner man verkligen dom i ens omgivning?
Är det rätt att ta från de rika och ge till de fattiga?
Om vi blev bombade, skulle det då vara rätt att slå tillbaka?
Vad är det för moralisk skillnad mellan att döda ett djur och att döda en människa?
Världen utan ondska, vore det verkligen bra?
Är det rätt att ge igen?
Är tanken vägen genom livet?
Varför visar man olika sidor vid olika tillfällen?

Betydelsen av förståelse av nyckelord

Idag har jag haft ett samtal med en årskurs åtta. Efter att i fredags tittat på när Liza Haglund höll ett samtal med en nia testade jag att ha en annan approach på inledningen och ägnade mer tid åt att försöka definiera begreppen Filosofi, Moral och Identitet. Genom att låta eleverna genom 1. association, 2. påbyggnad av varandras idéer och 3. exempel från pjäsen definiera bergreppen (3an gäller inte för definitionen av Filosofi) skapas en mycket bättre förståelse för vad vi diskuterar. Jag upplever att detta gjorde att de förstod vidden av vad kategorierna kan innehålla för typ av frågor. Då eleverna valde temat Identitet skiljde sig nämligen frågorna tydligt från de flesta andra klassers frågor på temat. Då frågorna i tidigare samtal ofta innehåller orden Moral eller Identitet var det här bara en av fem frågor som innehöll ordet identitet.

Frågorna som ställdes var:
Finns Gud?
Finns utomjordningar?
Ronaldo eller Zlatan? (Vem är bäst?)
Var Stalin en bra ledare?
Hur formar handlingar vår identitet?

Frågan som valdes var ”Ronaldo eller Zlatan?”

Reflektioner: Sezuan v. 47

Samtalsmetodik

Veckan som gått har jag haft 9 filosofiska samtal à 90 min i Eskilstuna med högstadieelever. Och vilken vecka! Jag blir så imponerad av elevernas tankar och hur mycket svåra idéer de ändå lyckas brottas med under så relativt kort tid.

Jag inleder alltid samtalen mycket kort med att fråga dem vad filosofi är och förklarar vad vi ska göra tillsammans. De som inte sett pjäsen får ibland snabbt en redogörelse av klasskamraterna kring vad som hände (utan att de försöker tolka något) så de som missat pjäsen kan relatera till samtalet bättre, känner sig inkluderade och kanske lite mer intellektuellt redo för samtalet. Att ta upp pjäsen här är för att synliggöra vad den ”handlar om” mer abstrakt men också konkret då de själva upplevt pjäsen. Jag ställer lite frågor baserade på ämnena Moral, Identitet och Gud så de förstår att det finns stora filosofiska ämnen och frågor med i pjäsen. Innan vi satt oss i ring har jag sagt till eleverna att jag vill veta vad de heter och att de ska sätta sig i alfabetisk ordning i en hästsko runt tavlan så jag kan gå mellan och skriva ner deras tankar på tavlan. Genom att skriva ner grundbegrepp tror jag att eleverna känner att vi bygger något tillsammans som är synligt och en spännande gemensam process. Men, jag vill försöka hitta en skön balans mellan att skriva ner utan att det blir deras ”rätt/fel” eller ”svar” och samtidigt behålla ett fokus på själva samtalet och närvaron. En grej jag även har börjat köra som standard är att låta eleverna prata i ”bikupor” tre och tre när de satt sig i ringen efter röstningen. Efter det kör jag en ”runda” och på det sättet aktiveras kanske fler elever än vanligt och de känner sig förhoppningsvis likvärdigt inkluderade. Jag har själv börjat pröva med ”indirekt kommunikation” som är ett existentialistiskt knep för att ”trigga” något. En fråga skulle t ex kunna vara ”varför är inte alla autentiska hela tiden”? Det är en något vinklad fråga, den är normativ och antar saker vilket inte kanske ses som något ”filosofiskt” vid första anblick, men fungerar alltså som ett retoriskt knep och visar sig fungera i vissa fall för att mjuka upp stämningen och ibland ta vidare diskussioner som fastnat lite.

Tema i diskussionerna

Denna vecka har frågorna har handlat mest om moral, rätt och fel och godhet främst men även identitet. ”Varför är man god?”. Många verkar tycka att man inte får vara för god, för då blir man utnyttjad av andra, precis som huvudrollen i pjäsen. Att vi människor är som domino-brickor, som speglas av andra och därmed varken bör eller kan vara goda mer än nödvändigt (se längre ned för vidare diskussion). Vad gäller identitet valde en klass frågan ”varför kan man inte bli någon annan?”. Visserligen lite vinklad fråga, men jag kan tycka att det snarare är positivt då det kan provocera fram ett filosofiskt argument omedvetet. Jag kände att gruppen inte kom igång riktigt så frågade vad de tänker skulle hända med identiteten om en person förlorar nästan hela kroppen förutom hjärnan, sedan frågade jag vad som skulle hända om även minnet försvann men hjärnan och hjärtat var kvar. Identiteten påverkas inte menade någon, men ju längre jag gick desto fler tyckte att identiteten suddades ut i takt med kroppen. En elev sade att själen är en del av identiteten som finns inuti alla människor, men, som försvinner om minnet försvinner. Om minnet kommer tillbaka igen gör även själen det i samma utsträckning som själen för de är beroende av varandra. Hade gärna utvecklat detta mer men tiden var knapp!

Dynamiken i klassrummet

Något jag funderat på är hur olika klasskulturer kan se så olika ut och hur mycket jag kan påverka med det filosofiska samtalet. Jag försöker känna in klassen men också förklara pedagogiskt att vi genom att lyssna på varandra och alltid räcka upp handen visar både respekt, ansvar och vilja till att göra ett bra samtal möjligt för alla. Men, det är ibland svårt för vissa elever att plötsligt sätta på sig ”filosofihatten”! Dynamiken i samtalet påverkas så starkt av dessa enkla saker: hur de lyssnar, om de räcker upp handen, om eleverna sitter still, om de försöker förstå, om de kan ge argument, om de tycker det är för svårt, kanske ointressant eller helt meningslöst. Det är också till stor del jag som ansvarar för hur det ska gå, om jag talar för snabbt, osammanhängande, metodiskt, pedagogiskt, tydligt, om jag entusiasmerar, har för snabbt/långsamt tempo, inkluderar så många som möjligt etc. Jag ser allt motstånd som möjligheter och utmaningar men som filosofipedagog har jag väldigt kort tid på mig att påverka dynamiken mer än till en viss gräns, men som jag hela tiden försöker utvidga i takt med att jag lär mig mer.

”Filosofiska smulor”

I samtalen om godhet och vad det är dök ”samvetet” upp. Distinktionen starkt/svagt respektive gott/dåligt samvete diskuterades. Varför har vissa starkt/svagt samvete? Är det samhället som skapar det eller något annat? I denna diskussion utforskade eleverna även distinktionerna ”att tänka/veta/avgöra med hjärtat och hjärnan”. Kan man tänka med hjärtat?”, frågade en elev. Han menade att man kan avgöra vad som är gott och rätt, precis som ont och fel med hjärtat och inte med hjärnan, samt att denna typ av hjärta (inte det biologiska) även liknar samvetet men inte är samma sak.

Några frågor:

Vem är god, om alla är egoister?
När är det rätt att ljuga?
Har Gud skapat allt?
Vad tjänar man mest på, att vara god eller ond?

Slipa på med min filosofipedagogik

Humor vs Allvar: Jobba mer med atmosfären, t ex var inte för seriös eller abstrakt (godhetens natur, ondskans existens etc) utan försök vara med det de är med i livet och med deras språk också genom exempel från deras liv, filosofiska provokationer och relevanta skämt!

Tolkning: Har blivit bättre på att låta eleverna själva tolka varandra och hålla mig utanför, men har ibland en tendens att vilja förtydliga vad de säger så vi kan hålla fokus på diskussionen levande. Ibland tolkar jag fel och måste låta dem tolka varandra mer! Kanske tar jag med detta i inledningen som en del i vad vi ska göra när vi filosoferar?

Tankepauser: Kör tankepauser oftare (minst 2-4 gånger per samtal nog lagom). De kommer inte så naturligt ännu för mig, kanske för att jag så gärna vill hålla eleverna fokuserade och nyfikna på att komma vidare och tänka noga tillsammans. Men lyckats ha ca 1-2 per samtal minst så får fortsätta så.

Etik och mening: Vill gärna en bit in i samtalen också ställa motfrågor i stil med ”är det viktigt?” eller ”varför är det viktigt?”. Så det inte bara handlar om att definiera, skapa argument utan även att det sätts i ett sammanhang som inte är för abstrakt utan även har relevans för dem själva. På det sättet kan man man undvika att få med dem från början vad gäller ”syftet” utan istället fånga mer i slutet av diskussionen eller/och i meta-samtalet t ex ”tror ni att filosofi är viktigt?” och om så inte är/är fallet, ”varför?”. Poängen med detta tror jag är att eleverna kanske bättre förstår inte bara vad vi gjort eller hur. De kanske då också kan gå därifrån med en känsla av att det betyder något, även om de inte tyckte om det. Som ett konstverk du inte helt förstår eller tycker om men ändå blir påverkad av.

Att hantera motstånd

Efter två veckor av filosofisamtal med olika högstadieklasser runt om i Eskilstuna har en hel del tankar kommit upp. Jag har även mer eller mindre omedvetet anpassat mitt sätt att hålla samtal till skolan värld – till förutsättningen att alla elever inte har filosofi för att de vill och att vissa elever inledningsvis kan känna en mycket stark ovilja att filosofera.

Motstånd

De flesta elever på något sätt är intresserade av filosofisamtal redan i ett inledande skede. Vad är filosofi? Vad är skillnaden på filosofisamtal och vanlig lektion? De inser snabbt att det som sker i klassrummet under ett filosofisamtal inte är samma sak som under en vanlig lektion. Vissa elever gör direkt motstånd. Kanske gillar de inte brottet mot strukturen, kanske tycker de att det är obehagigt, kanske något annat. Jag vet inte. Det viktiga är att lyckas inkludera dem i samalet ändå. Jag ska nedan gå igenom några exempel på tre sätt som jag inkluderat elever som uttryckt tydligt motstånd mot filosofisamtalen.

Olika former av delaktighet – Sitta utanför ringen

Ofta pratas det om delaktighet som något synonymt med att prata i klassen. Det finns dock inget som säger att en elev som pratar mycket med nödvändighet filosoferar mer än en tyst elev. Tystnad är en viktig del av det filosofika samtalet eftersom det ger tid att ta in olika vädrade tankegångar, jämföra och värdera dem i lugn och ro utan att slutsatser dras för förhastat. I vissa fall då elever inte vill vara delaktiga i det filosofiska samtalet och ber att få slippa sitta i samtalsringen kan det därför vara helt okej att låta dem göra det. Det är då viktigt att poängtera att eleven genom att sätta sig utanför ringen förlorar rätten att uttala sig i diskussionen. Ibland håller den sig till det och kan då få lyssna till vad de andra säger. Kanske kan eleven pga detta ha en mer aktiv roll i metasamtalet och i egenskap av att bara ha lyssnat kunna analysera samtaler mer (även om inte helt) ofärgat av personliga åsikter. I många fall leder dock överrenskommelsen om att eleven ska vara tyst när den sitter utan för ringen till att eleven får större lust att tala. De flesta elever som får sitta utanför ringen ber senare att få komma in i den. Kanske vill de ha det de inte kan få? (de är dock alltid välkommna in i ringen men får först då komma till tals)

Humor och provokation

När en pratar om att filosofera sammankopplas detta ofta med ett stort allvar. Men att ta saker på allvar är inte samma sak som att ha en allvarsam min. Jag upplever att humor kan vara en bra ingång till allvar. Om en eller flera elever, eller för den delen en hel klass visar ointresse eller motstånd mot att samtala kan både humor och provokation vara bra medel. Upplevs klassen som osäker eller orolig kan humor vara ett bra sätt. Genom att ta exempel som upplevs som absurda eller komiska kan eleverna våga prata genom att stämningen höjs när alla skrattar. Provokation upplever jag som mer effektivt när klassen inte är rädd utan snarare ointresserad. Om pedagogen tar ställning för saker som upplevs som mycket provocerande för de flesta kan det vara obehagligt för en redan osäker klass, medan det kan trigga dem som i början bara är ointresserade.

Vidden av en kategori

Det sista exemplet på hur en kan motivera elever som gör motstånd är genom att aktivt visa på vidden av en kategori. Detta är mest användbart då eleven efter tankepaus inför formulering av frågor inte lyckas eller vill tänka på något som rör ämnet. Att då fråga vad eleven istället tänkt på kan vara mycket fruktbart. Jag har bland annat fått höra att eleverna istället tänkt ”handboll”, ”Zlatan”, ”One Direction” och ”matchen ikväll”. Så länge de säger att de tänkt på något alls så brukar det gå att hjälpa dem att hitta kopplingar till det ämne de ska göra frågor om. På så sätt kan de ställa frågor som de är genuint intresserade av och förstå att alla ovan nämnda ämnen kan vara filosofiska. Exempel på frågor som dykt upp genom detta är: På tema gud: Varför ses Zlatan som gud? På tema moral: Vad är en bra lagspelare?

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 46

Hänt i veckan
Såhär vecka två i projektet börjar saker gå mera på rutin med samtalshållandet. Därför har andra saker fått lite mer uppmärksamhet, som efterverkningarna av tågkraschen i Stockholm. Jag har under veckan varit i tre olika skolor.

Samtalen
Identitet är det mest populära temat, och frågorna handlar ofta om antingen manligt/kvinnligt eller varför man är olika i olika situationer. Det gör att samtalen ofta liknar varandra, vilket både är en fördel eftersom man som samtalsledare kan vara mer förberedd, men vilket också kan vara en utmaning att inte fastna i gamla hjulspår.

Det vi gör i det här projektet är att hålla en stor mängd ”förstasamtal”. I andra projekt kommer man tillbaka till klasserna flera gånger, men här har vi bara ett samtal per klass. Det förtar lite av det roliga med att leda samtal – för vi får aldrig se något utveckling. Om samtalet går bra beror det oftast på att det fanns liknande tankesätt igång redan innan. Det är också synd för elevernas skull, för en del av det häftiga med att delta i ett samtal är att känna hur man blir bättre och bättre.

Det är lite som att gå till gymmet en gång. Visst är det bra att man går dit en gång, det är bättre än att inte göra det, men man kan ju inte vänta sig några muskler på den gången. Om man bara går en gång förstår man nog inte vad poängen är med det hela. Risken är att vi med samtalet blir en blipp på elevernas brusiga radar. För lärarna kan det också vara svårt att på bara en gång se vad som är så speciellt med filosofiska samtal, och hur det skiljer sig från vanliga undervisningen. Jag hoppas att åtminstone några lärare blir inspirerade att fortsätta och upptäcka poängen.

Tankar till nästa vecka
Det är nog bra att fundera hur jag kan variera upplägget för att få mer variation på samtalen. Det märks nog på mig om jag tycker att frågan är spännande eller inte, även om jag förstås försöker vara neutral.

Frågor
Varför kunde hon säga ifrån när hon var kusinen, men inte annars?
Varför respekteras män mer än kvinnor?
Varför är man inte sig själv?
Om man gör något ont, kan man fortfarande vara god?
Varför sa huvudpersonen ifrån som kille men inte som tjej?
Varför har folk olika personligheter, även om man har samma föräldrar etc?
Varför finns det olika sätt att tänka på och tro på Gud?
Varför är man inte alltid sig själv?
Hur förändras man under uppväxten?

Jag har nu varit i två olika högstadier  i Eskilstuna och hållit 90 min långa filosofisamtal med 6 klasser med ca 25 elever i varje klass.

Allt som allt gick samtalen bra tycker jag. Eleverna räckte upp handen och lyssnade mer eller mindre koncentrerat och tysta när en elev hade ordet. Men jag behöver arbeta mer med att förklara hur man kan filosofera och på något sätt försöka få dem mer motiverade redan från början tror jag. Ett sätt att få de ännu mer aktiva är att frekvent använda ”bikupor” eller ja/nej frågor med handuppräckning. För att få dem att förstå meningen med samtalet retrospektivt ska jag vara noga med att avrunda med ett 10 min långt meta-samtal så de själva sätter ord på vad vi egentligen har gjort när de upplevt det själva. Jag fick t ex efter ett samtal frågan ”Vad är meningen med samtalet egentligen?” och ”Vad har det här med pjäsen att göra?” som jag inte hann svara på ordentligt framför hela klassen och som förmodligen inte riktigt fastnat i introduktionen. Även om de tycker att det kanske är roligt, spännande, utvecklande osv så förstår de kanske inte riktigt vad som är poängen även fast man förklarar värdet av filosofisamtal så kanske det blev för abstrakt för dem? Man vill nästan ha ett slags ”meta-samtal” innan man börjar, en tydligare introduktion med en slags ”hook” som får eleverna nyfikna och motiverade. Att ha en filosofisk diskussion är de ju inte alls vana vid och det gäller att läsa av klassen tidigt och vara följsam för en massa olika saker rent didaktiskt.

Eleverna fick en kort introduktion av mig och vad vi ska göra, tätt följt av en gruppindelning med gruppdiskussion där de får välja mellan ämnena ”Godhet”, ”Identitet” och ”Ansvar” och jag tyckte att de verkade förstå uppgiften och tycka oftast att den gav dem en spännande frihet när de sedan skulle välja en filosofisk frågeställning baserat på det tema de valt. De valde frågorna:

Identitet: ”Hur vet jag vem jag är?” och ”Vad är det som gör mig till den jag är?”

Det var lite svårt att komma igång, så jag försökte skoja och pekade på en av eleverna: ”Är inte vi samma person? Varför är vi inte det, vad skiljer oss åt?”. Eleverna försökte efter ett tag rada upp olika kategorier som leder oss till kunskap om oss själva och hur man kan utveckla sig till den man är på olika sätt så som erfarenhet, miljö, det förflutna, uppfostran, vilja, autonomi, frihet, ansvar. ”Måste man alltid vara den man är, eller åtminstone försöka?” undrade några av eleverna. ”Kan man vara sig själv?” frågade en annan. Även i det andra samtalet radade vi upp olika exempel på hur man kan förstå vad som är unikt med ens identitet och kom fram till distinktionen att personlighet är det man kan skapa och skapar själv och identitet är det som man får som förutsättningar att utgå från. Några begrepp som vi kom fram till var gener/anlag, smak, familj, uppfostran, erfarenhet, kropp/utseende, beteende, ålder, humör, tankar, talanger, känslor, minnen, som vi i slutet försökte förstå varför man kan ändra på vissa och vilka som är viktigast. Vi diskuterade även jaget i relation till tid: ”Är man alltid samma person, eller blir man sig själv mer ju äldre man blir och i sådana fall varför?”

Godhet: ”Hur är man god?” och ”Kan man vara god hela tiden?”

Vi utforskade i båda samtalen godhetens olika uttryck, t ex att den är förknippad med att vara snäll och omtänksam, att ge utan att få, att den goda avsikten ibland är viktigare än resultatet och tvärtom, att godhet ger oss hopp och att vi väljer att vara goda precis som att tro på Gud m.m. Pengar tyckte några var viktigt för att kunna vara god, och ju mer pengar man har desto mer kan man ge och bidra till andras välmående som att t ex skänka pengar till fattiga länder. Andra tyckte att godheten ”mäts” snarare i relationen till hur mycket man har, dvs en fattig som ger är godare än en rik som ger. Vi diskuterade även människans självbevarelsedrift t ex att godhet ofta förknippas med att vara ”korkad” och ge mer än vad man har precis som i pjäsen, men att man inte behöver vara ”för god” eller korkad heller för den delen och att det blir en ond spiral då ingen vill börja vara goda själva utan snarare blir goda först när andra vågar vara det. De flesta trodde inte att man kan vara god hela tiden, för att man då riskerar att bli utnyttjad och överkörd av andra.

Några andra frågor:

– Finns Gud?

– Om alla hade samma kön, skulle kärlek fortfarande finnas då?

Nästa vecka ska jag försöka att även fokusera på att låta dem skapa argument mer och inte fokusera så mycket på det de redan vet i form av antaganden och fördomar t ex. Även fast ett synliggörande av dessa ofta kan vara nödvändigt så får det inte ta för mycket plats. En fråga jag ska försöka ställa är mer av etisk natur t ex ”varför är det viktigt att vara god över huvud taget?” som ett sätt att fördjupa diskussionen bortom distinktioner, kategoriseringar osv om det skulle vara aktuellt. Huvudsaken är att det känns meningsfullt för eleverna, att de förstår mer hur de själva och andra tänker kring olika ämnen, samt får en ökad förmåga till att filosofera på olika sätt.

Sezuan i Eskilstuna – Johan, vecka 45

Metod
Som Liza skriver nedan följer vi den manual som finns till projektet. Meningen är att samtalet också ska kunna inspirera de närvarande lärarna att pröva på egna samtal med manualen som hjälp. I det stora hela följer jag manualen, jag har precis som Liza skurit ned på syftesdiskussionen, som finns i manualen, för att snabbare komma igång. Jag delar också ut de lappar hon beskriver.

Metasamtal
Jag har varit noga att ha metasamtal i slutet, något jag tidigare ofta har skurit ned på av tidsbrist. Eftersom detta är det enda planerade samtalet klasserna får är det viktigt att samla ihop upplevelsen i slutet. ”Samtalet” består av en tankepaus varunder de får fundera på frågan ”Vad har vi gjort?”. Detta öppnar upp för både svar som börjar med ”vi har pratat om…” och svar som ”Vi har diskuterat med varandra”. Eleverna får räcka upp handen och det som sägs skrivs upp på tavlan, exempelvis: ”Vi har talat ut om åsikter”, ”teatern”, ”frågor i grupp”, ”pratat om djävulen är ond eller god” och ”vi har pratat om frågor som är viktiga för oss just nu [när vi slutar vara barn]”.

Intryck av de första tre dagarna
Metoden att först välja ämne i grupper, och sedan efter tankepaus komma på fråga i grupper är effektivt, och blir en bra inledning för de som är osäkra. Det är en lätt metod att följa. De flesta lärare har inte deltagit i samtalet, några har suttit utanför. Det har i flera fall berott på att läraren är engelsktalande. Kopplingen till pjäsen är lite oklar ibland så som modellen är gjord, och att stärka den kopplingen är något jag vill arbeta på i fortsättningen. Naturligtvis ska det dock inte bli något annat än filosofiska samtal. Jag har också reflekterat hur viktigt det är att ha en bild av vart man vill driva samtalet, och att ha ett lager av kluriga exempel och följdfrågor för att ta diskussionen vidare. Att vara tre steg före i samtalet, för att kunna leda det rätt, i så stora och uppmärksamhetskrävande grupper är en riktig utmaning och gör en ganska trött.

Frågor
Hur mycket ansvar kan man ta?
Finns Gud?
Vad är moral?
Hur påverkar ens yttre och inre hur andra ser en?
Varför bestämmer andra om man är ond eller god?
Varför är kvinnor sexsymboler?

Den goda människan i Sezuan

Första veckan i Eskilstuna

Jag har nu haft sex samtal på två skolor i Eskilstuna. Det har varit cirka 30 elever i fyra av klasserna och 24 i en klass och 15 i sista klassen.

Tillvägagångssätt 

Jag har följt strukturen i manualen Den goda människan i Sezuan, förutom att jag inte diskuterade syftet med samtalen eleverna, utan fastställde att vi ska försöka komma fram till bra svar på frågor och samtidigt försöka sätta oss in i hur andra tänker. Jag lät det glida över i vad som förväntades av dem i samtalet, och delade ut lappar med text om detta. jag läste upp texten (Anders lät eleverna, gruppvisa läsa en mening var, vilket jag kommer göra nästa gång).

Fokus på den som har ordet
Försöker bygga vidare och utveckla idéer
Hitta nya infallsvinklar
Försöker hitta argument både för och emot
Jämför olika ståndpunkter

Anledningen till att jag hoppade över syftesdiskussion var att väl på plats insåg jag att med så många elever så måste det gå ganska raskt i början, så man hinner de andra stegen, välja tema, frågor och ha samtal och metasamtal. Än så länge har jag inte haft anledning att gå ifrån den föreslagna modellen men jag har i de fyra sista samtalen använt mig av modellendubbla ringar.

Dubbla ringar

Jag har gett instruktionen att alla ska vara aktiva och lyssna, men bara de som sitter i innerringen får tala (vid handuppräckning). Under samtalet kommer jag att bryta för tankepaus och efter tankepausen får man diskutera med de som sitter bakom, man tar alltså hjälp. Efter en tid så byter man och de som suttit bakom får sitta inne i ringen. Det har fungerat bra. De som suttit bakom har vanligtvis sett väldigt engagerade ut och haft mycket att säga när de varit dags att hjälpa till, det har sett ut som att de lyssnat väldigt fokuserat på vad som sägs i ringen. Detta diskuterade vi på hemresan och tanken kom upp att de kanske var skönt att få vara deltagande men också veta att man inte skulle prata. Man kan vila i det och inte känna press att behöva säga något. En del vill hemskt gärna det ändå. Vid ett samtal dock blev det fel för jag bytte inte i tid. Så de som suttit i ytterringen fick bara hälften så lång tid inne i ringen. Särskilt en elev påtalade det orättvisa i detta. Hen hade också mycket som inte hanns sägas på grund av detta. Bättre koll på tiden bör man alltså ha. Inledningsvis är det två sekvenser där de talar med varandra i grupp vilket gör att alla haft goda möjligheter, och som jag sett det också använt dessa, till att prata med varandra om ämnet och frågan. Även under samtalet när eleverna fått prata med de som sitter utanför ringen så tycks det ha varit vara en viktig del.

På de första två samtalen tog jag upp de tre temana från handledningen. Moral, identitet och gud. I de återstående samtalen tog jag bort gudstemat. Inte för att det inte fungerade, det blev intressant och många saker kom upp, men det räcker med tanke på att de är så många som ska välja och det tar tid och jag är personligen mer intresserad av de andra två. Dessutom tycks ingen vara intresserad av att ändra sig i sin syn på gud, vare sig man kallar sig ateist (som några gjorde) eller inte. Om man undrar om vi kom fram till något eller om gruppen kom till någon ny insikt så –ja, just gudsfrågan tycktes idén om att det kanske inte är så självklart att man behöver ha bevis för att gud finns. Flera ansåg bibeln eller koranen vara bevis på guds existens, vilket andra absolut inte accepterade som bevis. En elev påpeka när jag frågade om man behövde ha bevis, att nej- man säger ju att man tror på gud inte att man vet.

De frågor som valts på mina pass har varit:

Existerar gud?

Har gud skapat världen?

Är det moraliskt att homosexuella ska ha egna omklädningsrum?

Är det rätt att ha en kärleksrelation (sexuell) med en nära släkting?

Hur vet man sin identitet?

Vad ska man ta i första hand, vänner eller skolan?

Koppling till föreställningen

Jag försökte att dra in fler aspekter från föreställningen i de två sista samtalen, eftersom de inte var så närvarande i de tidigare. Jag gjorde det genom att stanna lite längre vid att de fick komma med exempel från föreställningen. De påminde om bytet från ”den goda kvinnan” till ”den stränge kusinen” och när jag bad om fler exempel kom det upp i ett av samtalen att flygaren också tycktes ha fler identiteter först som kärleksfull man sedan som lycksökare. Eleverna fick ge flera egna exempel på goda handlingar, och sådant det tyckte inte var så bra. Exempelvis kom det upp att hon blev dödad i slutet, det var inte rättvist och et var inte bra att flygaren slog med en piska. Dock frågade eleverna om de var tvungna att göra fråga om pjäsen och då svarade jag att det kunde vara inspirerat från pjäsen men det behövde inte vara det på annat sätt. Jag vill undvika frågor om handlingen. Många i årskurs 7 uttryckte att de inte förstod vad som hände i pjäsen.  en del var verkligen jättetrötta på fredagseftermiddagens pass, men kämpade på. Nu blickar vi framåt mot en ny vecka och nya frågor.